mammahelatiden

Igår hade jag en 40-talsupplevelse.

2012-01-20T11:47:00.000+01:00

Igår när jag kom hem efter att ha jobbat sent upptäckte jag att jag hade glömt mobilen på jobbet. En stund senare slocknade digitalboxen av oförklarlig anledning och så upphörde plötsligt kontakten med det trådlösa nätverket. Det var verkligen helt oförklarligt! Jag försökte lösa problemet men det gick inte att koppla upp sig mot något nätverk överhuvudtaget. Där satt jag, ensam på söder, utan möjlighet att vare sig ringa, maila eller chatta med någon. Eller ens slå på TV-n och se de senaste nyheterna. Och ingen kunde nå mig. Jag hade väl kunnat gå ner till grannen men det gör man ju inte om det inte verkligen är kris, inte halv tolv på natten iallafall. Och jag tänkte att så här måste det ha känts att leva som singelmamma på fyrtiotalet de nätter ens barn var hos sin pappa. Eller det fanns väl inga pappor som hade sina barn några dagar i veckan, men ändå. Min enda kontakt var med Gud så honom pratade jag med.

Why I hate religion

2012-01-18T22:26:00.001+01:00

Idag blev jag konfronterad med en person som just börjat inom sitt yrke men som på inga villkor ville bli titulerad på ett sätt att det skulle kunna framgå att han var ny i sin uppgift. Jag måste säga att jag blev förvånad. Jag trodde det var bättrre att göra tvärtom: lägga korten på bordet och erkänna att man är ny. Få lite startsträcka liksom. Framförallt fick det inte komma fram att han just nu fick handledning. Kort efter pratade jag med en annan person som på ett rätt burdust blivit avplockad en snygg titel men som var lika glad ändå. Hennes kommentar var: "Jag bryr mig inte". Och oj, vad jag föredrar den senare inställningen. Varför ska vi vara så pompösa? Varför är titlar så viktigt? Vad är det vi tror att vi ska förlora om vi inte har dem? Ja det är väl en skräck att inte "duga till att sköta sitt ämbete" som det beskrivs i HC Andersens saga om kejsarens nya kläder. Men jag tror att om man är duktig så kommer det märkas förr eller senare. Och duger man inte till att sköta sitt ämbete så märks även det, om man så titulerar sig Doktorsmagisterexpert hundra gånger om. Och så snubblade jag på det här klippet som fanns utlagt på Emanuels blogg .Det handlar lite om innehåll versus yta, ärlighet versus sjävbelåtenhet.

Och på den sjunde dagen borstade Gud tänderna.

2012-01-16T22:02:00.002+01:00

Jag tror att rutiner är bra för barn. Samma varje kväll, så behöver det inte bli så krångligt. Både jag och Lilla K vet till exempel att nattningsproceduren inleds med ett bad och kanske en hårtvätt. Och så borstning av tänder, läsa saga, sova. Klockan 20.03 är vi nästan f'ärdiga, bara tandborstningen kvar. Men då sveper hon in sig i sitt gröna badlakan och försvinner iväg till sovrummet. Jag går efter.
- Kom nu gumman, du ska borsta tänderna.
Sträng röst inifrån badlakanet som nu täcker ansiktet:
- Jag är ingen gumma, jag är GUD! (Springer förbi mig med lakanet fladdrande kring fötterna.)
- Jaha, men kan inte Gud komma och borsta tänderna nu då? Jag har din tandborste här.
- Nej, jag kan SJÄLV!
Ja, det är klart. Skaparen av himmel och jord kan givetvis sköta något så trivialt som sin tandborstning själv, vad trodde jag.

Yrkesplaner

2012-01-08T18:49:00.000+01:00

Jag är med LIlla K på hennes pappas jobb för att han ska få kolla en tand som hon slog i på dagis häromdagen när hon och hennes dagiskonpis L hoppade jämfota i badrummet. Allt går bra, visar sig att ingen skada skett med tanden, och på röntgenbilden syns vuxentänderna ovanför hennes mjölktänder, där de ligger och väntar på att växa ut den dag hon tappar mjölktänderna. I denna arbetsmiljö får jag ett infall och frågar Lilla K vad hon ska jobba med när hon blir stor. Jag misstänker att hon kommer att säga "tandläkare", som pappa. Men hon svarar: "Gas!"
Jag undrar för mig själv vad det finns för yrkesområden inom gashantering som hon kan ha hört talas om. Men hon har redan tappat intresset för samtalsämnet och vill att jag ska lyfta upp henne för att titta på en plastko som står på en av hyllorna.

Jätteemponerad

2012-01-07T18:54:00.000+01:00

Lilla K verkar vara på gång att säga adjö till blöjfasen för gott. Utom på nätterna, där vågar vi inte riktigt ta bort blöjan än. Men dagtid går hon på toaletten alldeles själv, klarar dessutom att spola och tvätta händerna efteråt. Jag är väldigt stolt över henne. Idag skippade hon till och med sittringen, något hon också påpekade för mig.
Jag: Vad DUKTIG du är!
Lilla K: Ska du inte säga att du är emponerad?
Jag: Jo, det glömde jag, det är klart att jag är!
(Och det är jag faktiskt. Jätteemponerad!)

Sekundär och primär

2012-01-06T18:19:00.000+01:00

Jag tackar aldrig ja till sekundärinbjudningar. Av princip. Ni vet inte vad det är? Jag ska förklara. Det är när man inte blev bjuden till festen från början, utan i ett senare skede. Till exempel för att nån annan inte kunde komma och det blev en plats över vid bordet. Eller för att nån hörde att man inte hade nåt att göra på nyårsafton och tyckte synd om en. Till det här nyåret fick jag inte mindre än tre olika sekundärinbjudningar. Som jag givetvis tackade nej till. Av princip. Jag fick EN primärinbjudan, fast den kunde jag inte tacka ja till eftersom festen hölls i en annan stad och det blev för krångligt att åka. Men rent principiellt hade jag kunnat gå på den festen. Men nu gjorde jag inte det och där har vi förklaringen till att detta nyår blev det tråkigaste jag någonsin haft. Det blev så tråkigt att jag blev tvungen att beställa en ny TV. Nu hänger den nya TV-n på väggen, 32" istället för 20".

Min egen lilla klump

2012-01-03T22:36:00.000+01:00

Ikväll fick lilla K ett långt bad. Hon passade på att på egen hand tvätta håret med rikliga mängder tvål som var ganska svårt att få bort. Hon lämnade även några dyblöta tvättlappar på golvet, oklart vad hon hade använt dem till. Sen läste jag två långa sagor för henne. Efter det var klockan över nio och jag försökte vara bestämd med att hon skulle somna själv i sängen. Men hon är lurig Lilla K. Efter bara tio minuter hade hon övertalat mig att få komma upp och kissa. Och fem minuter senare ytterligare en gång. Men sen tänkte jag att NU ska hon somna, därmed basta, och jag bäddade ner henne och gick ut i köket för att ta hand om disken. Då hör jag en ynklig röst från sovrummet: "Mamma, kan du inte komma och ligga hos mig en liten klump? Bara en LITEN klump? Jag blir full i skratt, går in och lägger mig bredvid henne, fnissar och säger "DU är min lilla klump". Hon svarar "Jag är ingen klump! Jag har ju hår, det ser du ju själv!"

Jag har börjat samla på vårtecken, här kommer det första.

2011-12-29T20:36:00.000+01:00

Nu går vi mot ljusare tider. Ja, det är faktiskt sant! Idag stannade solen en liten aning längre över hustaken innan den sjönk ner och lämnade plats för decemberdunklet klockan 14.53. Fast vad hjälper det att veta om det teoretiskt? Inte ens tusen adventsstjärnor kan råda bot på Det Stora Mörkret som omsluter Stockholm just nu. Därför kommer jag från och med nu - och mest för min egen skull - börja samla vårtecken. Det första vårtecknet hittade jag i skyltfönstret hos Gunnarssons konditori. SEMLOR!! Inte en dag för tidigt.

Julens godaste kaka

2011-12-26T12:32:00.000+01:00

Jag vill påstå att detta är julens godaste kaka. Bakad av Lilla K's morfar på smör, mjöl, korinter och socker. Och kanske lite hjorthornssalt och julstress, jag vet inte. I vilket fall så överträffar den vida varje annan pepparkaka, syltgrotta, kolasnitt, knäckehjärta, mandelmussla eller vilka andra kakor som julhelgens kaffebricka nu kan tänkas erbjuda. Vi fick med oss några som färdkost på tågresan från Bergslagen och Lilla K åt med förtjusning upp alla utom en. Denna kaka ska jag nu äta under andakt tillsammans med en kopp kaffe, gjort på pulver av märket Lavazza Qualita Rossa, i min egen espressomaskin. Och så ska jag tänka på att det är de små stunderna av njutning som ofta är de bästa i livet.

Tomten avslöjad

2011-12-24T19:40:00.001+01:00

Efter en dag av julgröt, jullunch med grannarna, ekopromenad (som inte främst är en miljövänlig promenad, utan en promenad till en plats nära mormor och morfars hus där man kan ställa sig på en stubbe och ropa så högt man kan ut över kalhygget och få höra sin röst i repris skalla mellan bergskullarna), och slutligen Kalle Ankas på TV, så bultar det äntligen på dörren och jultomten kliver in. Han verkar trött och tacka för det, han har ju varit runt i hela Bergslagen och delat ut klappar ända sedan morgonen. Han slår sig pustande ner på en stol. (Oss emellan tror jag att han hade känt sig piggare om han inte varit så tjock, jag gissar på ett bmi över 30). Lilla K verkar tycka att han är lite skrämmande, hon vill sitta i mitt knä hela tiden och trots att hon får en fin vinröd kappa med broderier av honom är hon mycket reserverad.
Även mormor, morfar, mamma och moster får julklappar. Så får tomten bråttom att komma iväg, det är något problem med ansiktet säger han. Lilla K vinkar lite försiktigt till honom men hon vill INTE ta i hand. Därför förvånar det mig väldigt när hon en stund senare sammanfattar tomtens besök: "Det var MORFAR inuti tomten. Jag såg hans ögon och skjorta! Och sen med ett stänk av förebråelse i rösten: Hade han TAGIT julklapparna under granen?"

"Hej! Du får inget julkort från oss i år"

2011-12-23T16:52:00.000+01:00

"Hej! Du får inget julkort från oss i år eftersom vi har valt att skänka pengarna till någon som behöver det bättre. Nämligen ett fattigt barn i Afrika.
Däremot kommer vi att köpa dyra julklappar till våra egna barn för det har vi både råd och tid med. Vi menar att man måste ju dra gränsen någonstans. Och vi kommer att fortsätta lägga pengar på snygg inredning till vårt nyinköpta hus i Bromma samt skaffa oss den senaste smartphonen som finns på marknaden. Plus unna oss ett biobesök eller en teaterföreställning nångång då och då. Och kläderna köper vi helst i märkesbutikerna på NK eftersom det är bäst kvalité.
Men som sagt, vi väljer att skicka denna outsägligt tråkiga cyberhälsning till dig och alla våra andra tvåhundratrettio vänner på Facebook där berättar att vi är generösa människor. God jul!"

Jag älskar julkort!

2011-12-20T18:29:00.000+01:00

Visst är det något speciellt med det där första julkortet man får? En föraning om att julen står för dörren. I år, precis som förra året, kom det första julkortet från min hyresvärd! Man ser det redan på kuvertet eftersom det saknar frimärke. Och i år, precis som förra året, innehöll det en liten julklapp: Denna gången en anteckningsbok och en penna, båda prydda med företagets logga. Det kallar jag julstämning!

Södersmått

2011-12-18T14:29:00.000+01:00

Har senaste dagarna haft förmånen att få bli bjuden på jul-och-pepparkaks-glögg-mys till inte mindre än tre lägenheter här på söder. Av kollegor och vänner, nära och mer avslägsna. Och en insikt drabbar mig: Alla vi söderbor bor SMÅTT! Jag som trodde att det bara var vi. Men alla andra har också små kök, trånga garderober, inte så renoverade badrum, ettt eller två kvadratiska rum och på dessa ytor mer eller mindre finurliga lösningar för att få plats med sig själva och sina saker. Jag undrar om det finns någon statistik över hur stor den genomsnittliga söderlägenheten är? Jag gissar på 1,5 rum med trång garderob och badrum utan badkar. By the way så tycker jag att det är mysigt.

Dramatik på shuttlebuss

2011-11-30T07:36:00.000+01:00

Vi har provat de här nya supershuttlebussarna för att ta oss till och från Arlanda. Man bokar innan på nätet och så blir man upphämtad vid sin dörr och körd ända fram till rätt terminal. På hemresan ringer man dem när man har hämtat sitt bagage så kör de fram bussen. Very convinient! Men man delar bussen med upp till sju andra passagerare så man får vara beredd på att någon kanske ska till Upplands Väsby eller Solna innan man kommer hem till Folkungagatan. Vilket hände igår. Två andra skulle till Solna innan vi styrde kosan in mot stan. Det var inte bra. Eller det hade varit bra om bussen hade kört raka vägen till Folkungagatan med tanke på det som hände.
Lilla K efter femton minuters färd: "Mamma, jag har lite ont i magen".
Jag (tänker att det kanske blev lite konstigt ätande på flyget): "Ojdå, det kanske blir bättre om du får gå på toaletten när vi kommer hem?"
Lilla K efter tjugo minuters färd:
"Mamma, jag har lite ont i magen".
Jag: "Ja, det är tråkigt. Det är inte mycket mamma kan göra just nu, vi är snart framme."
Lilla K efter tjugofem minuters färd:
"Mamma, jag har lite ont i magen".
Två minuter senare (med ökad röstvolym):
"Mamma, jag har lite ont i magen". Och sen (känsliga personer kan sluta läsa här):
Lilla K kräks rikligt över sig själv, jackan, tröjan, bilbarnstolen.
Aha. Det var det det betydde. Den vänlige chauffören fick stanna bussen och en lika vänlig och förstående kvinnlig medpassagerare i sextioårsåldern fick vänta medan jag lyfte ut lilla K på trottoaren och fick av henne den nedkräkta jackan och tröjan. I förvirringen glömde jag att vi inte var på Tenerfiffa längre och hur kallt det är i Sverige. Chauffören, som såg ut att vara från Etiopien, var däremot mycket väl medvetten om detta och uppmanade mig att byta kläder på Lilla K inne i bussen istället, samtidigt som han gav mig en massa papper och våtservietter. Ja visst ja, vilken dålig mamma jag är! In i bussen igen, på med nya kläder. Lilla K storgrät och hojtade "SNOR!" (betyder att jag ska torka näsan på henne. Och sen "KRÄÄÄK" och pekade på kräksfläckarna på sina byxor (betyder att det var kräksfläckor på byxorna, inte mycket att göra åt.) Ja, det var väldigt synd om LIlla K. Helt ärligt vet jag inte om det var åksjuka, Teneriffasjuka eller maginfluensa så vi stannar hemma idag för att se hur det utvecklar sig. Något oroväckande att även jag mår lite illa idag men det kanske går över. Ja det gör det nog. Det kommer att gå över.

Nu är vi på Teneriffa!

2011-11-27T16:45:00.000+01:00

Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att det någonstans, i ett land långt bort, ganska nära polcirkeln, finns människor som fäller upp kavajslagen och drar ner yllemössorna medan de stretar mot snålblåsten och bara vill komma hem och tända ett ljus för att hålla borta vintermörkret. Själv måste jag vila solbrännan en stund och sitter därför i lobbyns internetcafé medan Lilla K tar en välbehövlig nap i sittvagnen som vi har hyrt. Hur passar vi in här då? Ja, några saker som gör oss till undantag är: Vi är inte en kärnfamij, bestående av mamma, pappa och 1,7 barn. Vi talar varken göteborgska, danska eller östgötska. Vi är inte rullstolsburna. Några egenskaper som däremot placerar in oss i den stora massan: Vi äter 3-4 glassar om dagen (Lilla K alltså). Vi busar och stänker och badar i poolen en minst tredjedel av dagen. Och vi presterar ingenting som överhuvudtaget kan liknas vid arbete. Vi talar inte spanska. Det mesta är bra, jag hade ändå inte väntat mig att få äta en riktigt god paella eller smaka ett spanskt vin av någon högre kvalitét.

Konsten att ignorera ett bröllop

2011-11-20T11:55:00.003+01:00

Igår gick det äntligen av stapeln. Vännerna S och A's bröllop. Enormt hemligt har det varit, bara jag och vännen J var inbjudna, inget fick sägas på förhand, ingen annons i tidningen, ingen svensexa eller möhippa. Bara brudparet och så vi två vittnen i ett av de fina gamla husen på Skansen.
Nu gick det inte helt enligt planerna. J, som skulle ha suttit på ett tåg mot Stockholm på morgonen för att hinna till vigseln, vaknade upp klockan elva hemma i sängen i Göteborg och fick slänga sig på nästa tåg, vilket gjorde att fotografen fick agera bröllopsvittne istället. Men slutet gott, allting gott, de blev gifta. Väldigt känslosamt och rörande. Jag är hedrad att jag fick vara med. Efter vigseln fortsatte vi till en restaurang på söder där vi intog en trerätters middag. Och där höll jag ett tal till brudparet. Så här lät det:

"Kära S och A.

Jag har varit med på många bröllop. Och på flera av dem har det lottats ut finurliga små kuponger med allehanda trivsamheter som bröllopsgästerna kan vinna. Tanken är att de ska kunna få uppleva roliga stunder tillsammans med brudparet under deras första år som gifta.

Till exempel en trerätters middag i hemmets varma hjärta.
En picnic i det gröna framåt vårkanten (brudparet står för kycklingsalladen).
En kaffe på stan där även kakan ingår.
Eller en biokväll – bröllopsgästen får välja filmen, brudparet står för både biljett, pop-corn och läsk.
Eller varför inte: ett terapisamtal när livet känns mörkt. Brudparet står för kleenex och Freud-schäslong.

Och så vidare.
Kupongerna är ett slags pay-us-back för alla bröllopspresenter.
Och en försäkran om att brudparet inte helt ska uppgå i varann och glömma sina gamla vänner.

När det nu gäller er – S och A - skulle jag så smånigom vilja utbringa en skål med en förhoppning om att inga sådana kuponger någonsin ska behöva delas ut. Nej, min önskan är att allt, precis allt, helt enkelt ska fortsätta vara exakt som förr. Eftersom vi redan har allt det där och lite till.

Leve brudparet!"

Sjuk och samtal

2011-11-10T11:46:00.001+01:00

Hemma och förkyld. Det är lättare när Lilla K är sjuk och jag frisk, det motsatta skapar en viss obalans. Energibalans. Lilla K= mycket energi. Mammahelatiden= lite energi.
Men frukost fick jag till iallafall: mjölk, rostat bröd och scrambled eggs. Lilla K gillar att hjälpa till. Hon drog fram en stol och iförd sina fe-vingar och tyllkjol som hon hade häromdagen när det var maskerad på dagis, hjälpte hon till att knäcka ett ägg. Det gick jättebra!
Sedan satt vi i godan ro och förde givande samtal medan vi åt.
Jag: Vad fin du är i dina fe-vingar!
Lilla K: Bajskorv! (lägger samtidigt upp en fot på bordet)
Tystnad i en halv minut.
Lilla K: Hur många muskler har du?
Jag: Jag vet inte.
Lilla K: Jag har bara små muskler. Bara en muskel har jag.

Typ såna samtal.

Framtiden enligt Lilla K

2011-11-06T23:51:00.000+01:00

Konversation vid frukostbordet häromdagen.
Lilla K: "Jag vill se ut som du, mamma."
Jag (blir lite varm i hjärtat, mitt barn vill se ut som jag). "Hur då menar du?"
Lilla K: "Jag vill ha en sån där stor näsa som du har. Och stor mun."
Jag (mållös).
Lilla K: Sen blir du en gammal gubbe.

Instruktioner från flygbolaget

2011-10-22T23:44:00.003+02:00

Som tidigare nämnts - utan att egentligen nämna det eftersom jag inte vill jinxa - så ska alltså Lilla K och jag åka iväg på en resa om några veckor. Det hjälpsamma flygbolaget erbjuder passagerarna att i förväg boka bättre platser på flyget. Mot en rimlig kostnad givetvis.
Men det är inte vem som helst som kan köpa till sig bättre platser. Iallafall inte närmast nödutgångarna. (Varför skulle någon vilja sitta närmast nödutgångarna förresten? Blir det en olycka och man tvingas nödlanda och alla vill ut så kommer väl den som har oturen att sitta vid nödutgången att ha förvandlats till en pannkaka innan kabinpersonalen hunnit få upp dörrarna?).

I instruktionerna sägs bland annat detta: "Observera att personer som lider av följande inte får sitta vid våra nödutgångar: berusade, gravida, passagerare som är mycket överviktiga, har gips, psykiskt och/eller fysiskt handikappade samt barn under 12 år. X (flygbolaget) förbehåller sig rätten att flytta passagerare ombord, om inte de gällande säkerhetsreglerna följs."
Jag inser att jag inte kan sitta vid en nödutgång eftersom jag lider oerhört av flera av nyss nämnda kategorier. Mest berusade människor som jag tycker är störande, klumpiga och luktar illa. Vidare lider jag av psykiskt sjuka människor ifall de är psykopater eller narcissister, eftersom man i sådana personers sällskap lätt förvandlas till ett redskap för deras onda eller åtminstone själviska syften. Jag tänker säga till redan vid ombordstigning att jag INTE kan sitta vid en nödutgång.
Däremot lider jag inte nämnvärt av barn under 12 år, personer med gips eller gravida.

Nu inser ju ni, likaväl som jag, att meningen innehåller ett syftningsfel eller nåt och att det som i själva verket menas är att personer som lider av berusning, graviditet, övervikt, gipsning, psykiskt eller fysiskt handikapp eller som helt enkelt lider av för ung ålder inte kan sitta vid en nödutgång. Fast det står ingenting om hur MYCKET man ska lida av till exempel sin graviditet för att det ska bli olämpligt att man slår sig ner vid en nödutgång. Det kanske är upp till personen själv att avgöra.

Usch, jag som aldrig har varit flygrädd, jag blir nästan det nu med tanke på denna dåliga grammatik. Men man kanske kan se det positivt. De kanske har satsat allt på att hitta de bästa piloterna men inget på att hitta de bästa instruktionsboksskrivarna?

Sagostund

2011-10-19T19:16:00.000+02:00

Jag hämtar Lilla K vid Hötorget hos hennes pappa och vi tar rulltrappan ner till tunnelbanan för vidare färd mot södermalm. Lilla K ser ut över den fullpackade perrongen, ser sin chans till uppmärksamhet och ropar "bajskorv, bajskorv" med hög röst. Sen fnissar hon själv åt detta oerhört roliga. Tåget glider in på perrongen, vi kliver ombord på en vagn som är ganska full med folk. Och Lilla K fortsätter: "Bajskorv, baaaaajskorv!" Och skrattar igen. Jag frågar om hon inte ska säga något nytt ord, det finns ju så många. Till exempel "hund", "katt", "blomma" eller något annat. Men nej, det är bara bajskorv som är roligt. Då försöker jag få in henne på ett annat spår och föreslår att jag ska berätta en saga. Det vill hon så jag börjar
"Det var en gång en liten gris som hette Sune".
"Nej, den hette BACON" gastar Lilla K.
Okej, Bacon.
"Det var en gång en liten gris som hette Bacon" fortsätter jag. "Och han bodde med alla sina griskompisar på en bondgård."
Lilla K bryter in igen:
"Och de var alldeles ensamma för bonden var DÖD."
Där är vi som tur är framme.

Vi kommer att äta något gott från varenda målgrupp

2011-10-15T20:51:00.000+02:00

Jag är så glad att jag inom en snar framtid ska åka på semester till ... nej, jag vågar inte säga vart, för jag är så rädd att det ska hända något som gör att resan måste ställas in. Jag vill inte jinxa. Nöjer mig med att säga att Lilla K och jag åker med Ving. Men om nån undrar hur vi kommer att ha det så kan jag avslöja att det blir en mammavänlig resa där allt är inkluderat. Till och med fri glass från morgon till kväll. Så här förklarar Maria Montazami saken, kan inte sägas bättre.

Trött

2011-10-14T17:24:00.000+02:00

Usch, jag är så trött på mediadrev. Jag vet att både Laila Freivalds, Mona Sahlin, Cecilia Stegö Chilo, Maria Borelius, Lars Danielsson och femhundra politiker till har gjort de mest gruvliga saker. Men jag är ändå bara så less på det. Sättet det görs på. Självgoda journalister och tidningsredaktörer som bara vill öka sin lösnummerförsäljning och därför inte tar vare sig själva eller sin yrkesheder på allvar, utan kastar in den ena brandfacklan efter den andra utan att ta sig tid att läsa in sig på ämnet. Varför hänger man inte ut de verkliga brottslingarna istället när man ändå håller på? Sådana som mördar, våldtar och säljer droger? På dem bara.

Nykär!

2011-10-09T09:51:00.000+02:00

Det var för drygt ett år sedan . För min del var det kärlek vid första ögonkastet. Men jag slog bort tanken, trodde inte att det skulle vara möjligt att vi kunde få varann. Rädd att bli besviken. Men det är som det är när det är rätt - det bara blir. Jag flyttade in efter bara ett par veckor. Efter det har vi levt ihop. Och kanske har det blivit något av en vardag. Men häromkvällen drabbades jag åter av tacksamhet över min fina lägenhet. Det kändes lite som att vara nykär. Den kanske inte är den största i stan, inte den mest praktiska men den är min och jag trivs!

Gröna köttbullar

2011-10-07T23:38:00.003+02:00

Jag blev uppringd av ett företag för en tid sedan som ville veta om jag hade lust att vara med i en kundundersökning om Ica. Undersökningen skulle göras i form av en gruppdiskussion. Jag tänkte "varför inte" och tackade ja. Och igår var det dags. Ett tiotal män och kvinnor mellan trettio och femtio hade kallats till undersökningsföretagets lokaler på Kungsholmen. I rummet där vi satt var ena väggen täckt av en stor ruta med spegelglas som inte gick att se igenom. På den andra sidan glaset, fick vi veta, satt KUNDEN. "Men om en stund kommer ni att ha glömt dem" försäkrade den kvinnliga undersökningsledaren. Lite läbbigt och Truman-show-aktigt tyckte jag.
Och så satte det igång. Vilka var vi, ville undersökningsledaren veta, vad tyckte vi om Icas sortiment, kände vi till några av Icas produktserier, hur upplevde vi det att handla i Icas butiker och så vidare och så vidare. Till en början var vi lite förlägna men efter en stund lossnade det och stämningen blev faktiskt riktigt trevlig.
Efter omkring en timmes pratande och tyckande från gruppens sida, vände sig undersökningsledaren om mot en whiteboardtavla där hon skrev upp namnen på ett antal olika butikskedjor och sa "Om ni nu skulle föreställa er Ica som ett barn på en skolgård där han befinner sig tillsammans med de andra barnen "Hemköp", "Coop", "Ica", "Vi" och "Lidl". Vad tror ni händer?"
Gruppen tystnade. Borta var den pratglada stämningen. Ingen tycktes ha något förslag på vad som möjligtvis skulle kunna hända mellan de här små barnen på skolgården. Dessa barn som lystrar till namnen "Hemköp", "Coop", "Ica", "Vi" och "Lidl". Tystnaden kring bordet kunde förstås bero på att det krävs hemskt mycket inlevelseförmåga och fantasi för att föreställa sig livsmedelsbutiker som skolbarn. Hemskt mycket. Mannen mitt emot mig gjorde ett försök att ignorera frågan och började prata om att Coop ju alltid legat i framkanten jämfört med Ica vad gäller kravmärkta varor. "Men om vi nu tänker oss de här skolbarnen" sa undersökningsledaren igen. Det var tydligt att hon inte tänkte ge sig. Antagligen var det kundens önskan att Ica skulle vara ett bland många barn på en skolgård. Och det var då jag lämnade min inre kompass och lät den bedrägliga känslan av barmhärtighet styra. Här måste nånting GÖRAS tänkte jag. Jag ville liksom komma till hennes undsättning.
"Ja, JAG vet iallafall att Lidl är den där lilla udda killen med tysk brytning och underliga kläder som tar upp gröna köttbullar ur sin matsäck och påstår att det är helt vanliga köttbullar. Fattar ni, helt vanliga alltså." Övriga deltagare log osäkert, tittade inte på mig, utan på varann. Och jag kände mig som en mycket störd person som hittills lyckats hålla fasaden av normalitet uppe men som i ett fatalt ögonblick och av längtan efter ärlighet plötsligt släppt efter på trycket och visat för mycket av sitt inre för att någonsin mer bli tagen på allvar.

Jag har frivilligt låtit mig övertalas att köpa en ny axelremsväska

2011-10-05T23:54:00.001+02:00

Sms-konversation med väninnan L idag:
Mammahelatiden: Konstigt. Man brukar ju ha väskor i överflöd. Nu har ett axelremsväskbehov uppstått. Som en blixt från klar himmel.
L: Intressant fenomen. En kvinna ÄR ju sin väska :-)
Mammahelatiden: Desto mer oroväckande eftersom den jag har är grå, sliten och trasig i fodret.
L: Då är det dags för förnyelse. Kanske väskjakt och fika på stan på lördag eller söndag?
Mammahelatiden: Låter finemang! Dock måste väskan kosta under 500-lappen!
L: Det måste väl gå att lösa. Vi får vara strategiska och göra upp en plan. Lista intressanta affärer som betas av i kronologisk ordning. Väskor kläms på och läggs undan. Jämförs. Och efter mycket övervägande fattas ett beslut och vinnande väska inköps. Om inte Den Stora Förälskelsen infinner sig. Då blir jakten kort.

Huvudvärk kan komma plötsligt

2011-10-05T23:12:00.003+02:00

Usch, jag tycker att jag känner mig sjuk. Började få huvudvärk på eftermiddagen och nu sitter jag här och fryser.
Nåväl, symptomen kan mycket väl ha psykiska orsaker. Till exempel kan de bero på den smått kaotiska konferens, riktad till min yrkesgrupp, som jag satt med på idag. En lång stund ägnades åt att diskutera det nya intranätsystem som ska införas inom vår organisation och seminarieledaren, som verkade ha besämt sig för att inte vara så där hård och auktoritär, utan mer köra den lyssnande stilen, lämnade ordet fritt och öppnade således dörrarna för kunniga yrkeskvinnors (och mäns) lägsta sidor. En kvinna envisades med att deklarera att hon verkligen inte var insatt i ämnet och att allt var mycket SVÅRT och KOMPLICERAT. Hon ville ha ytterligare förklaringar till det som sades, speciellt vid de tillfällen då lite svårare ord som till exempel "intranät", "samverksansrum" eller "digital anslagstavla" användes. Hon räckte inte upp handen heller, utan pratade hela tiden rakt ut i luften med mycket stark röst, som om hon vore tre år gammal.
En annan kvinna tycktes ha förväxlat seminariet med någon form av gruppterapi och begärde ordet flera gånger för att med klagande röst leverera kommentarer som "hur känner NI, är det inte svårt att införa intranätet på era arbetsplatser, det vore väl bättre om det kom direktiv uppifrån eller vad känner NI, det går ju inte att motivera personalen annars eller vad känner NI??". Efter det räcktes en skog av händer upp och en uppsjö av nya idéer lanserades, diskuterades och dissekerades. Ja, detta kan verkligen vara en anledning till huvudvärken.
En annan tänkbar förklaring är förstås att jag just nu lider brist på pods till min Nespressobryggare och således idag endast har druckit två halvblaskiga latte som jag har köpt på väg till och från jobbet, istället för mina sedvanliga tre starka espresso.

Småsnällheten

2011-10-03T22:27:00.002+02:00

På sistone har jag stött på en del oväntad snällhet. Var på trevlig fest hos vännerna E och T i lördags och vid kaffet hamnade jag bredvid en man som berättade hur han efter en separation - och till sin besvikelse - blivit tvungen att flytta från en fin lägenhet i innerstan till en mindre kul lägenhet i en söderförort. Inget ont sagt om söderförorterna men det var inte hans drömställe. Men när han hade bott där några dagar trillade det ner ett handskrivet papper i brevlådan. Det stod: "Välkommen Christer ny hyresgäst, vi undrar om du skulle vilja följa med oss ut och ta en öl ikväll? Hälsningar dina grannar". Det var ett hyreshus så där fanns inga baktankar om att han skulle värvas till den "frivilliga" trädgårdsgruppen eller förmås att gå in som vice ordföranade i styrelsen eller nåt. Nej, det var bara snällt liksom.
Och igår la jag ut tre bordslampor på Blocket, två från IKEA och en som jag hade köpt på Hemtex. Tog inte så mycket för dem, några tjugor bara eftersom jag hade köpt nya och tyckte det var kul om nån ville ha de gamla. Nästan med en gång ringde en kvinna som hette Anastasia och ville köpa dem. Vilket namn förresten. Hon kom sen på eftermiddagen och hämtade dem. Idag ringde det på mobilen, Anastasia igen. Jag blev rädd att det var något fel på nån av lamporna. Men hon ville bara berätta att det hade blivit så fint hemma hos henne med de nya lamporna och tackade för att jag hade sålt dem till henne.
Den här småsnällheten, jag gillar den! Den kostar inte så mycket men den ger lika mycket välbefinnande åt givaren som åt mottagaren. Ibland ser man småsnällheten i ögonen också. Kolla på det här klippet med två av mina favoritskådisar, Robin Wright Penn och Chris Cooper ur filmen New York I love you. Om man nu bortser från att de INTE är så särskligt snälla mot sina lungor.

Skäligen misstänkta

2011-09-28T21:28:00.001+02:00

Jag och Lilla K har precis klivit på tunnelbanan efter att jag hämtat upp henne hos hennes pappa. Enligt uppgift har det ätits ordentligt under dagen och hon har även varit på toaletten. Det är så mysigt att vara med henne igen, vi sitter och småpratar på tunnelbanan. Eller sanningen att säga så är Lilla K på ett rätt irriterat humör. Men det är mysigt ändå tycker jag. Då känner jag att något luktar illa i vagnen. Typskt, tänker jag och tittar mig omkring för att se vem som är den skyldige. Kanske någon uteliggare som inte har haft tillgång till en dusch på ett tag? Men det är rätt få människor i vagnen. Närmast oss sitter ett äldre par, jag har svårt att tro att lukten kommer från dem, men vad vet man. Jag tittar menande på dem och säger halvhögt till Lilla K: "Kom,vi går lite framåt i vagnen, det är nåt som luktar här". När vi är framme vid Medborgarplatsen lyfter jag upp Lilla K i famnen för att vi lättare ska komma av. Då gastar hon med hög röst: "Akta baaaaajset!!". Alla i vagnen, inklusive det äldre paret, tittar på oss. Två insikter drabbar mig: 1. Lukten kommer från oss. 2. Av alla passagerare i vagnen är vi de huvudmisstänkta. Eller för att använda ett juridiskt uttryck: vi är skäligen misstänkta eftersom det finns objektivt underbyggda omständigheter som med viss styrka talar för att vi ligger bakom den gärning som misstanken avser. Nämligen bajslukten.

Tacksamhetslista 110924

2011-09-24T17:07:00.000+02:00

Man ska ju sträva framåt. Vilja något. Tänka karriär. Men just idag tänker jag inte framåt, jag tänker bara just nu. Och gör en tacksamhetslista. Jag är tacksam för:
Att Lilla K gillar sin mormor och morfar och att gillandet är ömsesidigt.
Att jag har en vän som vill gå på bio med mig ikväll.
Att vi bor på söder.
Att Ellos finns.
Att vi inte har löss.
Att det finns tusentals för mig ännu oprövade ord i det svenska språket som bara väntar på att bli använda, till exempel "hovsam", "frappant" och "blamerande".
Att jag har en espressobryggare
Att Göran Efverdahl finns.
Att jag är kär! (inte just nu men jag är säker på att jag kommer att bli det snart. Inte i Göran Efverdahl.)
Att det finns countrymusik.
Att jag är ganska snygg.
Att det finns så mycket billig mat som ändå är näringsrik. Exempelvis fiskbullar, blodpudding, pasta.
Att Anders Widmark spelar piano och inte tennis.

Jag inser att denna flod av tacksamhet är av temporär karaktär och bär tydliga maniska drag och att den kanske mest beror på att jag idag redan druckit fyra starka koppar kaffe men det är en rätt skön känsla.

Bön för husdjuren

2011-09-19T23:34:00.000+02:00

Idag vill jag be en bön för alla våra fyrbenta vänner - hundar och katter och andra husdjur - som så tålmodigt och trofast står vid människors sida och skänker tröst och värme. Må de vara beskyddade. Och när de lider i det tysta, må någon se det och slå larm. Amen.

Ner med patriarkatets kroppsvätskor!

2011-09-18T13:13:00.001+02:00

Detta är en helg utan Lilla K, som för närvarande befinner sig i en sommarstuga i Finland med sin pappa, där hon enligt rapporter har lekt sjöslag i bastun, spelat svåra finska sällskapspel och kissat på en Marimekkomatta.

Själv var jag i fredags på Afterwork som fina syster H med väninnan M ordnar titt som tätt på Folkbaren. Det blev en kul kväll, jag hade längre samtal med sammanlagt fyra herrar och två damer. Av dessa var det en som var ganska långtråkig (men jag höll god min), en som var galen och därmed mycket underhållande, två som var gifta, en som var personalansvarig, en som var silversmed, en som ingen vet vad han gör om dagarna och en som var mycket snyggt klädd. Se där, så hemlighetsfull man måste vara på en i övrigt mycket öppenhjärtlig blogg.

Som en äkta singelmamma på grönbete stannade jag kvar till allra sist och fick därmed tillfälle att avhandla en viktig fråga tillsammans med syster H. Den fråga vi ställde oss var varför män förefaller mycket mer benägna att sprida sina kroppssvätskor omkring sig än kvinnor. Kan någon svara på det? Jag ser män snora och spotta och kissa ute på gator och torg, ja till och med kräkas i vissa fall, men det är mycket sällan jag ser en kvinna göra detsamma. Dessa kroppsvätskor är dessutom ÄCKLIGA. Den enda kroppsvätska som kvinnor sprider mer än män, tror vi, är tårar. Och tårar är vackert.

En feminist med inriktning på strukturer skulle förklara detta med socialiseringsprocessen. Killar har lärt sig att det är tufft att pinka i ett gathörn med de andra grabbarna - ett kul avbrott under kvällens krogrunda - medan tjejerna aldrig skulle komma på tanken. För om man bortser från just kisseriet som, får jag medge, är lite omständligt för tjejer att få till utomhus, så borde väl kvinnor i lika hög grad besväras av överflöd av saliv som män? Eller snor? Jag vill gärna att en forskare gör ett inlägg här. I annat fall måste jag bli den första strukturalistiska feministen med inriktning på kampen mot patriarkatets kroppsvätskor.

The most annoying sound in the world

2011-09-16T10:21:00.001+02:00

Jag var och såg Bridesmaids häromkvällen. Jag måste säga att det är mycket tillfredställande när kvinnor frivilligt kan göra sig så äckliga och roliga på en och samma gång. Den påminner faktiskt lite om Dum och Dummare. Här kommer två klipp ur dessa suveräna filmer:

Bridesmaids, (lite smått o gott:)
Matförgiftningscenen

Dum & dummare, vad som händer efter att de plockar upp en intet ont anande lönnmördare:
Jordens mest irriterande ljud

Det är inte civilkurage, det är ren och skär kärringilska

2011-09-11T19:09:00.000+02:00

Lilla K och jag bor ju mycket förnämligt på sköna söder. I gårdshus dessutom, vilket gör att det är mycket tyst. Normalt sett är de enda ljud som tränger in från gatan utryckningsfordonens sirener och klockorna från Katarina kyrka. Så döm om min förvåning när jag inatt väcktes klockan 2.45 av en serie gälla skrik! What the, tänkte jag, medan jag grumligt nyvaken och förstås inte alls utsövd segade mig ur sängen och stapplade fram till fönstret. Nere på innergården satt en grupp tonårstjejer och pratade och skrattade och ropade upp till någon som verkade bo på fjärde våningen. De rökte hela bunten också och med jämna mellanrum såg jag utbrunna fimpar släppas rakt ner på marken.

Jag kände hur en ilska steg upp imom mig. Inte bara hade jag blivit väckt, jag arma mamma som sliter och släpar och nästan aldrig får sova ut (jag är ingen arm mamma, Lilla K är mycket morgontrött och det är bara om jag sover längre än till nio som hon väcker mig och påpekar att det är morgon, men jag tycker att "arma mamma" låter lite effektfullt i sammanhanget), jag hade dessutom fått förklaringen till alla de irriterande fimpar som både jag och fastighetsskötaren regelbundet fått plocka upp på innergården.

Till slut kunde jag inte hålla mig längre, jag lämnande den sovande K, drog på mig min ljusblåa morgonrock och ett par tofflor och stegade ner till det pratglada sällskapet på gården. Jag kommer inte ihåg ordagrant vad som strömmade ur min mun (förutom dålig andedräkt) men det var nånting om att folk faktiskt ligger och sover och bor ni verkligen här och varför slänger ni fimpar på gården det här är faktiskt ingen BAR. De såg lite rädda ut efter tillsägelsen och sa att de inte bodde här utan var hos en kompis eller egentligen en kompis kompis som de inte visste namnet på och att de skulle lämna gården. Och efter ett tag hade de försvunnit och jag kunde somna igen.

Men imorse när jag gick över gården och såg de tjugo-trettio fimpar som låg slängda överallt kom ilskan tillbaka så nu i eftermiddags gick jag upp och ringde på i den lägenhet där festen hade hållits. Dörren öppnades av en späd tonårstjej som efter att hon hört min inte alls speciellt arga tillsägelse, bad om ursäkt flera gånger och slutligen tyckte att vi skulle hälsa ordentligt och sträckte fram sin lilla hand och vi skakade hand. Min ilska var som bortblåst. 2-1 till tonårstjejen.

Vännen S gratulerade mig senare till mitt civilkurage. Men jag vet vad det är jag. Det är ren och skär kärringilska. Jag är även arg på grannarna på nedre botten som alltid ställer ut sina soppåsar och tomglas i trapphuset i väntan på att de tänker gå ut med dem.Samt på den hundägande grannen på våning två som har översvämmat gången i vindsförrådet med sina gamla hundkuddar, jackor, korgstolar och Gud vet allt. En ilsken grannkärring har jag blivit.

Saturday of the living dead

2011-09-10T16:07:00.000+02:00

Idag har Lilla K och jag varit på Spårvägsmuséet. Det är ett perfekt och fullkomligt lördagsnöje för en SoFo-mamma. Inte bara kan man ta 2-ans buss ända fram till porten, man kan även slå tre flugor i en smäll och besöka både Spårvägsmuséet, Leksaksmuséet och Teater Bambino på en gång eftersom alltihopa ligger i samma lokal.

Det är nåt visst med gamla bussar och tåg. Vissa känner man ju igen också. "Just ja, det var SÅHÄR sätena brukade se ut" tänker man. Och reklamskyltarna. Och båset där chauffören satt. Extra tur hade vi också eftersom det verkade pågå en zombieutställning. Tog några bilder.

Utanförskap

2011-09-10T11:11:00.000+02:00

Jag tänker på det här med utanförskap. Att det mest är den som känner sig utanför som märker det. Om ni fattar. Vi hade som sagt återträff för vår gamla klass från nian för ett tag sen. Det var nästan trettio år sedan sist men förvånansvärt många såg likadana ut som då. Eller faktiskt likadana som de såg ut redan i fjärde klass när vi började på skolan. Minus pippilottor i håret, färgglada tröjor och manchesterjeans. Och till och med vår gamla fröken var där och nu var vi ungefär lika gamla som hon.

Det blev en trevlig samling. Glada minnen, mycket skratt. Nu finns det en facebookgrupp för dem som gick i klassen och sedan träffen har det postats många entusiastiska inlägg om hur kul det var att träffas, och hur härligt det var att vi hade en klass utan problem med mobbing.

Det förstås, alla kom ju inte på återträffen. Ungefär en tredjedel dök inte upp. En tjej, fick vi veta, hade avlidit sedan sist. Ingen visste orsaken till dödfallet för ingen hade haft någon kontakt med henne sedan vi gick ut nian. Egentligen var det väl ingen som hade så särskilt mycket kontakt med henne i skolan heller. Vi mindes att hennes mamma en gång på ett föräldramöte vädjade till klassen att någon skulle leka med hennes dotter eftersom hon var så ensam. Mitt i vår klass, där det inte fanns några problem med mobbing.

Tre år och nästan trettio

2011-09-03T23:54:00.000+02:00

Idag har jag varit på två kalas. Det ena kalaset för att fira min fantastiska dotter som fyllde tre. Och SOM hon har förändrats på dessa tre år. Efter det blev det återträff för skolklassen från nian, nära trettio år sedan sist. Och SOM en del inte hade förändrats. Däremot får man ju säga - efter att ha hört på allas berättelser - att livet som sådant drabbar oss alla. På ett eller annat sätt. Med outsäglig lycka, bottenlös sorg, många gråa dagar och lika många vardagsglädjeämnen. Jag tror jag börjar ana att det alltså är detta som är livet.

Tre år av förvåning

2011-09-01T22:33:00.000+02:00

Imorgon fyller Lilla K tre. Känns otroligt att det redan har gått tre år sedan jag låg på Södersjukhusets förlossningsavdelning och förvånat kunde konstatera att jag troligen skulle bli den första kvinnan i världshistorien som födde helt utan smärta (jag hade gjort det mesta av värkarbetet). För att tjugo minuter senare förvånat konstatera att nej, jag kommer inte att bli den första kvinnan i världshistorien som föder helt utan smärta, snarare kommer jag att föda med väldigt mycket smärta och jag vill VERKLIGEN att doktor Narkos ska komma snarast och lägga en ryggbedövning. Och efter att ha fått min önskan uppfylld förvånat konstatera att jag inte hade det minsta ont längre och ytterligare två timmar senare för första gången titta på Lilla K och förvånat utbrista: Är du en tjej? Och hur jag sedan - fortfarande förvånad - märkte att jag fortfarande inte var kaffesugen trots att graviditeten nu var avklarad. Och så har förvåningen fortsatt. Förvåning över hur snabbt och lätt detta lilla barn har lärt sig att lyfta huvudet, krypa, gå och prata och alldeles nyss navigera på datorn alldeles själv och starta en blogg. Eller inte än, men jag är säker på att det inte dröjer länge. Och sist men inte minst förvåning över hur stor kärlek jag känner till henne, nästan så att hjärtat brister, och över att hon faktiskt är min. Inte helt min förstås, hon är ju sin egen och jag lånar henne bara, men ändå. Hurra, hurra, hurra för Lilla K!

Jag försökte skriva stora

2011-08-26T08:48:00.000+02:00

Stavningskontrollen i min mobil har märkliga prioriteringar. När jag vill skriva "stora" föreslår den "rumpa". Jag bara väntar på den dagen när jag har bråttom och inte kollar texten innan jag skickar iväg ett sms.
"Rumpa gratulationer"
"Ska jag köpa den här rumpa tröjan eller den mindre"
"Använd rumpa bokstäver"

Imorgon blir det Bondens loppis på Katarina bangata. Nu ska de sista grejerna som jag inte behöver bort. Kollegan C ska dela bord med mig. Söder är härligt!

Vad små barn inte tycker om

2011-08-22T21:21:00.000+02:00

Vi är på Coop vid Medborgarplatsen efter dagens hämtning på dagis. Lilla K är med och assisterar. Rätt vad det är har det slunkit ner ett paket Cloetta rättvisemärkst mjölkchoklad i varukorgen. Jag orkar inte protestera, vi kanske kan spara den till nån lördag. Eller så äter jag upp den i hemlighet ikväll när Lilla K har somnat. Vid juicehyllan frågar jag henne vilken juice hon vill ha. Hon är mycket bestämd på att det ska vara Brämhults citronlemonad. Jag är skeptisk, inte bara är det tveksamt om den kan klassas som juice, den är riktigt dyr också. Men K har bestämt sig, den och ingen annan ska vi ha. Ute ur affären smakar vi på den. Då skrynklar hon ihop ansiktet som ett russin och låter meddela att "små barn inte tycker om citron". Så var det med den saken. Nu står vår dyra lemonad i kylen och surar ...

Att inviga en kyrka

2011-08-22T11:46:00.001+02:00

I helgen har jag fått vara med om något stort. En kyrkoinvigning! Hela gårdagen var jag fullt upptagen med att ta hand om kyrkvärdar, skriva ut och dela ut fler agendor, hålla i kollektboxen, hjälpa till med bildspel, dela ut minnes-tegelstenar till dem som hade varit med och skänkt pengar till inventarierna ... Övrig tid skred jag omkring med en högtidlig kyrkoinvigningsmin i ansiktet. Inte förrän vid sextiden kunde jag lämna kyrkan och då missade jag ändå kvällens stora konsert som jag är säker på blev något alldelses extra.

Så till alla er som inte nådde fram för att gratulera mig på min födelsedag, skyll inte på mig, skyll på Svenska kyrkan som envisas med att bygga nya kyrkor stup i ett. Så snart jag hade lämnat kyrkans väggar föll jag i synd. Det började helt oskyldigt med att vännen L bjöd mig på födelsedagsbio. Vi såg Source code, den får fem musslor av tio möjliga, helt okej, bara lite konstigt slut. Jag märkte att L till en början var lite skeptisk till filmvalet, tror inte att science fiction-thrillers är hennes grej, men eftersom det var min födelsedag fick jag välja. På väg ut från salongen såg vi att en dörr stod öppen och att folk strömmade in till en annan visning. Ingen biljettkontrollant syntes till så vi tog tillfället i akt och gled in. Varje gång någon kom in i salongen satt vi på helspänn. Men ingen hade våra platser så vi kunde se hela filmen ända till slutet, som visade sig vara en komedi om tre killar som försöker lönnmörda sin förskräckliga chef. Detta är första gången jag tjuvser en film jag inte har betalat för. Det får ju aldrig upprepas förstås, då vet man inte var det slutar. Rätt vad det är blir man en av de där som nästlar sig in på Nobelfesten.

Snart fyller jag år

2011-08-16T21:20:00.000+02:00

Just ja, snart fyller jag år. Och eftersom jag är lite orolig att min bemärkelsedag kommer att försvinna i yran av den stora invigningen av Årsta kyrka på söndag (ja, det finns faktiskt församlingar som bygger nya kyrkor!), LIlla K's treårsfest, goda vänner som gifter sig, döper sina barn och andra kommande festligheter så nämner jag bara här i förbifarten att jag fyller år på söndag. Och jag vet att föräldrar brukar säga att de önskar sig snälla barn, och att de redan har allt de behöver, men jag har redan världens bästa barn som är både snäll och arg och glad och busig och smart på en gång så istället säger jag att jag önskar mig hela fjärde säsongen av Desperate housewives, en ny Bibel - 1917 års översättning - och fler pods till min Nespressomaskin. Mina intressen kan således sammanfattas i dessa tre: amerikansk skräpkultur, fundamentalistisk kristendom och kaffe.

Detta har hänt

2011-08-16T20:42:00.000+02:00

Har blivit inbjuden till en återträff för klassen från grundskolan. Det är nästan trettio år sedan vi sågs sist. En svindlande tidsrymd. Ganska spännande bara att se hur alla ser ut. Inför träffen vill de som har samlat ihop oss att vi ska fylla i ett formulär med frågor om vad man har för familj, sysselsättning, bostadsort och fritidsintressen nuförtiden. Och slutligen svara på frågan: "Detta har hänt". Den frågan ska besvaras på två rader. Vad ska jag skriva? Hur mycket jag än funderar kan jag inte komma på något annat än::
Familj: Ja,en liten.
Sysselsättning: Ja, väldigt mycket.
Bostadsort: Stockholm
Detta har hänt: Jag har blivit fyrtiofyra år gammal.

Snippet & Ink

2011-08-14T16:49:00.000+02:00

Precis upptäckt en urcool bröllopssajt där folk lägger upp de mest enastående, originella, udda och vackra bröllopsbilder. Konsten att gifta sig snyggt är verkligen en konstform i sig. Gissningsvis finns ingen korrelation mellan detta och förmågan att hålla ihop i nöd och lust. Men man har åtminstone de snygga bilderna. Titta här: http://www.snippetandink.com/

Naken!

2011-08-13T23:54:00.000+02:00

Idag har det varit en stor dag. Lilla K har deltagit i sitt första lopp, nämligen "Minimil", för barn upp till åtta år. Sträckan var 300 meter och starten gick klockan 16.30 från Bysisparken på Hornsgatan. I startfållan var ett hav av förväntansfulla föräldrar och barn i alla åldrar. Tyvärr släpptes bara tjugofem barn åt gången iväg, något som kan vara en av förklaringarna till att det snubblades mer i starten än på mållinjen. Barnen var helt enkelt uttröttade redan innan de börjat springa. Lilla K tog det däremot lugnt i början och krävde att bli buren på axlarna den första halvan av loppet (mamman ställde upp förstås). Men när hon fick se det stora M:et gjort av ballonger, som man skulle springa igenom (en känd snabbmatskedja var sponsor), blev det fart på henne. Hon ville ner på marken och spurtade sedan resten av loppet. Efteråt sa hon att hon "nästan hade blivit trött i benen".

En sådan här händelse måste dokumenteras, och som tur var fanns världens bästa moster på plats med filmkameran i högsta hugg. Kanske var hon lite väl engagerad i själva loppet för på bilderna syns en hel massa himmel och mycket asfalt, ungefär två sekunder av Mammahelatiden som passerar i bild och slutligen en skymt av Lilla K i nedre högra hörnet.

Senare på kvällen tittade vi på när mosters polkvän R sprang det "riktiga" Midnattsloppet med en så hög hastighet att vi knappt kunde tro våra ögon. Vi hann ju knappt applådera! Lilla K satt på mina axlar och ropade "Grön!" (=person med grön t-shirt) eller "Naken" (person utan t-shirt) om vartannat.

Men gå nån gång då.

2011-08-13T12:24:00.000+02:00

Lilla K har varit hos sin pappa i fyra dagar. Enligt uppgift har det gungats i hängmatta, ätits glass och Lilla K har fått snickra själv på sitt nya rum. Imorse var det dags för mig att ta över. Vid överlämningen stod hennes pappa och jag en stund och utbytte den nödvändiga informationen, typ när åt hon sist, när kan det vara dags för nästa toalettbesök och så vidare. Till slut tyckte väl Lilla K att avskedet blev väl utdraget så hon tittade allvarligt på sin pappa och sa: "Det är nog bäst att du går nu, pappa". Inga vemodiga avsked här inte.

Konsten att förundras

2011-08-12T16:40:00.000+02:00

Jag tänker på Livet. Som så många gånger förr. Hur oväntat det är ibland. Minns en situation för några år sedan när jag var tvungen att fatta ett beslut att glädjas över nuet, trots att alla mina sinnen sa åt mig att frukta för framtiden. Med lite hjälp av vännerna - och mycket hjälp av tilliten till Gud - klarade jag till sist att vila i det som var och lämna det som skulle komma åt framtiden.
När ska vi lära oss att livet är oväntat? Att det inte går att förutse framtiden? Vi kan planera, vi kan drömma, vi kan arbeta. Men i sin helhet har vi varken makt över död eller liv. Det vi har makt över är våra egna val. Lyssnade idag på en tv-predikan med Daniel Röjås med rubriken Konsten att förundras. Någon kanske skulle avfärda hans predikan som klyschor. Men jag vet bättre än så.
http://www.filadelfia.nu/webbTV/player.jsp?oid=105488

Byggla

2011-08-12T11:20:00.000+02:00

Blev kontaktad av en trevlig medarbetare på Byggla, en sajt som drivs av Byggmax där hemmafixare tipsar om sina hemma-bygg-projekt. Han ville att jag skulle skriva om mitt måla-vägg-projekt som inspiration för andra. Dessvärre är ju väggarna redan färdiga men kolla gärna in sajten här: http://byggla.se. Och vill du skriva om nåt byggprojekt som DU håller på med, prata med Helgi Reynisson helgibyggla@gmail.com.

Surt på Flugger

2011-08-10T15:06:00.006+02:00

Sedan i lördags är vi hemma efter en underbart solig och vänskaplig vecka på Styrsö i Göteborgs skärgård (både kompisar o syster och pojkvän gästade oss i den fina och helt nybyggda lägenheten jag hade hyrt på ön). Lilla K hade också en bra vecka, även om hon stundtals uttryckte saknad efter sina nappar och sin pappa (nappavslutet skedde för tre veckor sedan och har ändå gått förvånansvärt bra). Nu får hon njuta av sin pappa igen och uttrycker istället saknad efter sina nappar och sin mamma.

Själv ska jag denna vecka måla om i vardagsrummet och eftersom jag är med i hyresgästföreningen och följaktligen får tidningen Vår Bostad i brevlådan och därmed även får tillgång till rabattkuponger hos Flugger färg så gick jag till Flugger färg på Folkungagatan för att köpa material (istället för till Wirströms färg som ligger lite närmare på samma gata.)
Kunden före mig var en grinig farbror som jag hörde försökte pruta på priset så det kan eventuellt ha påverkat försäljarens humör, men jag måste ändå säga att det hos Flugger rådde en osedvanligt otrevlig och vresig stämning. Försäljaren blängde lite avvaktande på mig när jag framförde mitt ärende - som för honom borde ha varit det naturligaste i världen - nämligen att jag hemskt gärna skulle vilja köpa lite färg.
- Jaharru, och hur mycket färg ska det vara, sa han utan att titta på mig, samtidigt som han släntrade bort mot färghyllorna.
- Ja, alltså, jag ska måla om mina väggar hemma och jag har räknat ut att det blir ungefär 36 kvadratmeter.
- Då kan du ta en sån här burk eller två såna här små.
- Hm, vad tror du blir bäst?
Han tittar likgiltigt på mig.
- Beror väl på.
Utan att återge resten av konversationen så visade det sig att han var sällsynt ointresserad av mina frågor och när jag dristade mig till att be om råd så ryckte han på axlarna och sa att han inte hade provat själv så han visste inte. Det jobbigaste ögonblicket för honom var när jag räckte fram min rabattkupong från Vår bostad, då lyfte han upp den och tittade på den med avsmak som om jag hade snutit ut den ur näsan och ropade sedan på sin kollega för att få hjälp med vilken knapp som skulle användas på kassaapparaten.

Till slut hade jag fått ihop alla färgburkar och dessutom det gratis rollerset som ingick i rabatten från Vår Bostad (när jag frågade vilken typ av rollerset som ingick viftade han lite med handen i riktning mot en stor trave rollersets i olika storlekar mitt i butiken och sa att han inte visste men att jag kunde ta nåt ur högen.) När jag kom ut var jag svettig under armarna och röd i ansiktet, och kände att det hade varit mycket olämpligt av mig att tro att jag platsade som kund hos Flugger färg.

Idag kom jag på jag att jag hade glömt att köpa golvskyddspapp och maskeringstejp och trots att jag faktiskt har ytterligare en rabattkupong från Vår Bostad så gick jag istället in på dyra Wirströms. Jag kände helt enkelt att jag inte hade den mentala styrka som krävs för ett nytt möte med den motvillige Fluggerförsäljaren. På Wirströms var det glatt och trevligt, det fanns små blomsterarrangemang i hörnen och vid ingången stod en glad tant och bjöd på kaffe med dopp. Nej, det gjorde´det inte, men det var ändå en annan stämning liksom.

Jag hittade papp och tejp på egen hand men i rent terapisyfte ställde jag en fråga till en försäljare (som för övrigt precis hjälpt en kund som antagligen var döv eller åtminstone hade tappat rösten, för han skrev upp sina beställningar och frågor på en liten lapp och försäljaren gick tålmofigt runt med honom till de rätta hyllorna i butiken och med hjälp av teckenspråk hjälpte han honom att välja rätt färger och redskap. Nu när jag tänker på det så måste ju kunden ha varit döv, varför skulle försäljaren annars ha använt teckenspråk?). Jag frågade sådär i förbigående om de hade gardinstänger och fick en trevligt svar att ja, det hade de, fast bara just den här modellen tyvärr. Jag gick därifrån lättad med min dyra golvpapp och maskeringstejp i vetskap om att det faktiskt fortfarande finns intelligent liv på jorden.

Ps. Hur gör man tyskt u på tangentbordet? Det blir antingen u eller û eller ~u.

Jag och Joe

2011-07-29T01:29:00.003+02:00

Jag har egentligen inte haft jättemycket att göra idag, mest har jag servat vännen S när han på ett mycket snabbt och hantverksmässigt sätt byggde in åtta nya hyllor i min garderob. Däremot jobbade jag en lång stund med att rensa på vinden så när klockan blev eftermiddag var jag ändå rätt färdig. Tog en Sofopromenad och vandrade lite planlöst in på ICA på Folkungagatan, skulle egentligen inte ha något. Men ju längre jag strövade omkring, ju mer hittade jag som jag behövde. En burk ostbitar i olivolja. Tre ekologiska smoothies med mango-ananas-banansmak. Ett paket frysta majskolvar. Sex paket russin. Två kilo smågodis.
I gången med chips och snacks står plötsligt Joe Labero, den store magikern, framför mig. Jag går förbi utan att röra en min, sen sneglar jag lite så där stockholmskt i smyg på honom när han inte ser. Det ÄR verkligen han! Bor han i Stockholm? Handlar han på Ica? Mycket märkligt. Jag trodde att han bodde i en penthouse våning i Las Vegas, inredd i sjuttiotalsbordellstil med magiska brödrostar och rullgardiner.
Går in i nästa gång, slänger ner en stor burk ilsket rosa, flytande tvål i varukorgen av märket "Laban och Labolinas handtvål, passar även för vuxna" som jag behöver. Då står han där igen, Joe. Väldigt nära tycker jag att han står. Det börjar kännas lite ansträngt, den här "jag ser inte att du är en jättekänd trollkonstnär utan tar dig för absolut vem som helst"-leken. Det är väl för sjutton HAN som ska ha folk som förföljer honom, inte JAG, oansenliga sofosingelmamma? Nåväl, går till kassan. Då kommer han efter och ställer sig bakom. Nej, inte bakom, han ställer sig bredvid mig. Bredvid! Vem står bredvid i en kö? Hade det inte varit Joe hade jag blivit irriterad. Dessutom sträcker han sig förbi mig och snappar åt sig en kvällstidning. Sen står han där bredvid mig hela vägen fram till kassan och läser sin tidning.
Det är då jag kommer på det. Hur kunde jag vara så dum? Trodde ju först att han kanske småflörtar med mig på ett lite trollkarlsaktigt sätt. Nej, detta är något helt annat. Han tänker givetvis trolla bort något från mig. Men vad? Jag tittar ner i varukorgen, kontrollräknar. Men allt verkar vara där: rosa tvål, smoothies, russin och så vidare. Känner lite diskret i väskan - ja, både mobilen och plånboken kvar. Tar för säkerhets skull upp plånboken och håller den hårt i handen. Hela tiden står Joe bredvid.
Precis innan det är min tur att lägga mina saker på bandet tappar han en burk tetrapack färdigvälling på golvet. Ha! Trodde han att jag skulle gå på den enkla? "Ojdå!" säger jag, och låter genom min bistra blick förstå att jag vet vad han är ute efter. Här ska inte stjälas något, vare sig russin, plånbok, örhängen, skor, whatever. Jag har fortfarande uppsikt över alla mina saker. När jag lägger den rosa Laban och Labolinatvålen på bandet visar det sig att flaskan har läckt lite. Jag är inte säker på om det är Joe som ligger bakom detta så kallade "skämt", men det skulle inte förvåna mig. Som tur är säger kassörskan att jag kan gå tillbaka in i butiken och hämta en ny.
Nu har hela kvällen gått och jag har känt i fickor, tittat i plånboken, kollat i strumporna, letat bland russinen. Men inget spår av Joe. Inget har tillkommit, inget är verkar ha försvunnit. Jag har klarat mig.

Statistik

2011-07-25T17:39:00.000+02:00

Har förresten räknat ut att jag har en genomsnittlig läsekrets på 5,926 personer per dag här på bloggen. Jag undrar om det är samma 5,926 personer varje gång eller om det är olika? Och jag undrar vilka ni är?

Ölsjön

2011-07-25T17:34:00.001+02:00

Vi är hos mormor och morfar i Bergslagen. Idag har vi varit på badutflykt till Ölsjön. Den är inte fylld med öl, utan av mycket rent vatten från Bergslagen. Lite burrigt var det förstås, svalt i luften och några regnstänk från en molnig himmel, något som dock inte hindrade varken mormor eller morfar från att ta sig ett dopp. Lilla K badade upp till baddräktskanten. Mammahelatiden är, som Lilla K uttrycker det "en badkrukare" så jag hade inte ens med mig några badkläder. Efteråt medhavt kaffe med hembakta bullar!

Värdefullt

2011-07-22T13:19:00.000+02:00

Idag är vi hemma på söder och relaxar. Jag sov till halv tio, Lilla K till tio. En sak är säker: Lilla K är inte - och kommer aldrig att bli - en morgonmänniska. Mamma upp i dagen. Vid tolv kom vännen L och åt omelett med oss för att sedan ta med sig Lilla K till Björns trädgård. Under tiden hinner jag skriva det här blogginlägget samt fixa det sista inför tryckningen av nästa tidning. GULD värt. Hur belönar man egentligen en trofast barnvakt på bästa sätt? Känner att jag vill.

Information på tåg

2011-07-21T22:59:00.000+02:00

På tågresan mellan Holmsveden och Gävle. Lilla K har fått fri tillgång till lådan med bokstavskex som vännerna S och A vänligt nog skickade med på resan. Lilla K hänger över ryggstödet och inleder konversation med vänlig kvinna bakom oss.
Lilla K: "Jag äter kex!"
Vänlig kvinna: "Vad gott det ser ut."
Lilla K: "Det är bokstavskex. Det här är bokstaven A."
Tar upp ett av kexen ur lådan och håller upp, mycket riktigt är det ett A, jag sprudlar av stolthet inom mig men visar inget utåt förstås.
Lilla K: "Det är mamma som har bakat dem."
Vänlig kvinna nickar lite tveksamt.
Lilla K: "Jag håller på och bajsar i min blöja nu."
Vänlig kvinna: svarar något ohörbart. Kanske hon väljer att inte tror på det, i och med att det där om bokstavskexen inte var sant.

Hitstövel

2011-07-20T19:53:00.000+02:00

Vi är hos vännerna S och A i deras söta sommarstuga i närheten av Söderhamn. Skönt att varva ner lite, och bara tanken på att det hittills endast gått tre dagar av semestern är ljuvlig. Lilla K har i huvudsak tre glädjeämnen här: Katten Smille (som hon följer som en skugga vart han än går, lycka är att få vara med och ge honom kattgodis), den lilla uppblåsbara badbassängen och smultronen vid huskanten. Utomhus rör vi oss i stort sett mellan dessa tre punkter.
Det som förmörkar hennes tillvaro är småkrypen, hon är lika rädd för dem alla, vare sig det är en mygga, fluga, broms eller myra som närmar sig. Myggen har inte varit snälla mot henne, inatt vaknade hon varannan timme av att det kliade av alla myggbett på benen. Förutom badbassäng finns det också en liten strand där man kan bada, dit gick vi i förmiddags. Lilla K hade med sig sina gummistövlar som hon genast tog av sig och fyllde med vatten (jag hade precis sagt till henne att inte ta med sig stövlarna ut i vattnet). Sen blev hon irriterad på stövlarna, vet inte varför. I vredesmod kastade hon ut dem i vattnet och ropade "Hitstövel!" efter dem.

Kvalitetssemester

2011-07-17T18:06:00.000+02:00

Såna som kan det här med barnuppfostran brukar rekommendera föräldrar att ge sina barn kvalitetstid. När man bara är tillsammans utan något som distraherar. Full uppmärksamhet. Bara vara. "Ägna trettio minuter om dagen av kvalitetstid med ditt barn. Det är så ni bygger en nära relation. Ett förtroende. Det är mer värt än alla dyra presenter i världen." Well, gott folk, härmed kan meddelas att Mammahelatiden nu inleder ett stycke kvalitetstid om 12.960 minuter av odelad, full uppmärksamhetstid med Lilla K. Wish me good luck.

Femminutersintervall

2011-07-12T21:57:00.002+02:00

Häromdagen var vi hos vännerna L & P, mycket trevligt. Lilla H, som är precis ett halvt år yngre än K, lånade (nästan frivilligt) ut alla sina leksaker till Lilla K. Det blev hemgrillat i den ljumma sommarkvällen, och dessutom avslutades kvällen på mycket angenämt sätt, eftersom Lilla K somnade alldeles av sig själv i bilen på väg hem. Ett undantag förstås. Den normala läggningsprocessen är - med små variationer - identisk med kvällens:
Vi läser saga, ber aftonbön, dricker välling, sjunger I Indialand och Masken och kanske Blommig falukorv, pratar lite om dagen som har varit. So far so good. Jag släcker lampan, lovar Lilla K att komma in om en liten, liten stund och titta till henne. Det hinner aldrig gå en liten, liten stund. För efter fem minuter hörs hennes röst från sovrummet:
"Jag vill ha varm mjölk!" Hon har precis druckit välling men okej, jag hämtar varm mjölk också. Visar sig att nappflaskan inte är alldeles ändamålsenlig för denna vätska. Det sprutar ut mjölk ur pipen, vet inte varför. Lilla K tycker det är ofantligt roligt och låtsas av misstag spruta mjölk i ansiktet och på kudden flera gånger. Sen säger hon att mjölken är äcklig och att hon inte vill ha. Jag säger att hon måste sova nu och går ut med den halvfulla nappflaskan.
Fem minuter senare hörs hennes röst igen:
"Jag behöver kissa på TOALETT."
Okej, legitimt skäl. Lilla K får komma upp och sitta på stora toaletten, det kommer en liten skvätt. "Jag har både bajsat och kissat" säger hon triumferande. Men det är ju inte sant.
Bär tillbaka henne till sängen. Säger att hon måste sova nu.
Men fem minuter senare rösten igen:
"Jag har ett sår på benet".
Jag väljer att ignorera informationen. Misstänker att skadan varken är färsk eller särskilt allvarlig.
"Jag har ett sår på BEEENET". Jag går in, frågar var såret är. Hon pekar lite obestämt mot ena benet, det syns en röd prick, storlek cirka 1x1 millimeter. Gissningsvis ett myggbett sen i lördags.
"Det ordnar sig, sov nu"
Fem minuter senare:
"Jag kommer att ramla ur. Jag kommer att ramla UR." Lilla K ligger allra ytterst på kanten av sängen. Ja, det syns ju tydligt att det finns en risk för ett fall. Jag lyfter in henne mot mitten.
Fem minuter senare:
"Jag har ont i magen" Jag börjar känna mig som Alfons Åbergs pappa. Ni vet han som sprang ärenden åt Alfons ända tills han själv var så trött att han somnade på vardagsrumsgolvet. Bara det att Lilla K är utomordentligt mycket mer fantasifull i sina "vill-inte-sova-tricks" än Alfons.
Fem minuter senare:
"Jag kan inte STÅ så här! (Balanserar på yttersta kanten på sängen)
"Men stå inte där då" säger jag (det värsta är att jag knappt kan hålla mig för skratt), "Lägg dig ner istället och sov!"
LIlla K: "Nej det gör jag inte."
Nej det var ju det. Hon gör inte det.
Det är då jag tar till det tunga artilleriet. Kör ett fult trick, slår under bältet. Kalla det vad du vill.
"Jag tar din napp om du inte lägger dig nu."
Det funkar. Jag är en dålig mamma.

Jag vill ha choklad!

2011-07-07T18:40:00.000+02:00

Inget bloggande på länge, har varit mycket som har hänt. Nåväl, det blir väl lite lugnare nu, Lilla K hade sin sista arbetsdag idag, något vi firade genom att köpa med oss blommor och choklad till dagisfröknarna. Lilla K fick överlämna gåvorna.
Lilla K: "Vi har med oss blommor till ni!"(sträcker fram krukan med blommorna från ICA för 29,90 till en av dagisfröknarna)
Dagisfröken: "Å, vad fint, den ställer vi här inne på bordet så att alla kan se dem"
Lilla K: "Vi har den här också!" (drar upp den jättestora chokladasken ur kassen)
Dagisfröken: "Nämen, tack" (På väg in i personalrummet med asken)
Lilla K: Jag vill ha choklad.
Dagisfröken: Du ska få pannbiff! (ler entusiastiskt)
Inget svar från Lilla K. Och ingen entusiasm.

Det ska vara rött i år.

2011-06-30T12:15:00.001+02:00

Hittade dessa bilder på nätet och insåg att påven och drottning Silvia har samma klädsmak.

Plaska!

2011-06-28T11:13:00.000+02:00

Jag har köpt ett badkort på Eriksdalsbadet. Jag sa "simkort" först men eftersom alla trodde att det hade att göra med mobiltelefonen så säger jag nu "badkort". Igår var vi där för första gången. Lilla K ÄLSKADE det! Ner i poolen, iväg till lekplatsen, gunga på allt som gick att gunga på, klättra på allt som gick att klättra på, ner i poolen igen. Vi höll oss till barnpoolen där hon mer än väl bottnar. Men rätt var det var pilade hon iväg till den större poolen och la sig ner på kanten för att ta sig ner i vattnet. Jag hann precis fram och drog upp henne innan det var för sent. Det hade inte blivit roligt eftersom hon absolut inte bottnar där (Hon tycks inte vara rädd för nånting). Vi sprang tillbaka till barnpoolen där hon plaskade omkring full av entusiasm. Eriksdalsbadet är helt enkelt en fullkomlighetens plats, där finns ju till och med glass. Inte undra på att hon gallskrek när det var dags att gå. Idag tror jag vi går dit igen.

Fisiting

2011-06-27T10:25:00.000+02:00

Denna fina reklamskylt tillägnas oss alla som skrattar åt andras felstavningar.

Nya glasögon

2011-06-24T12:41:00.002+02:00

Jag har köpt nya glasögon. Nu ser jag ut som den där nördiga tjejen i amerikanska collegefilmer, hon som har glasögon, tandställning, fett hår och omoderna kläder. Som snyggaste killen i skolan blir tvungen att gå på skolbalen med för att vinna ett vad. Och som sen (med hjälp av supportande vänninor som gemensamt tar krafttag mot hennes generande hårväxt och rycker ut tandställningen och ger henne kontaktlinser) görs om till balens drottning och vinner allas respekt genom att inför hela skolan deklarera att det är INSIDAN som räknas. Bara det att jag kommer fortsätta se ut som nördtjejen. Frågade Lilla K vad hon tyckte om glasögonen och hon sa att de var läskiga.

Det lönar sig att klaga

2011-06-24T11:54:00.001+02:00

Under den här våren har jag klagat på diverse saker. Med trevligt tonfall givetvis. Men ändå. Och det har visat sig ge utdelning. Och tänk att man kan ringa Konsumentverket och få personliga råd! Är inte det suveränt så säg?

Exempel 1: Jag köpte en vinteroverall till Lilla K, av märke Ticket, storleken anpassad för tvååring. Den såg slitstark ut men inom sex månader hade det blivit revor på båda knäna. Först gick jag tillbaka till Tickets konceptbutik, de menade att overallen inte var tänkt att krypa i, utan för ett barn som ligger i vagn. De gav mig ett presentkort med 10% rabatt på mitt nästa köp hos dem. Men det finns väl inga - eller ytterst få - tvååringar som inte gillar att kana nerför snöhögar eller som då och då ramlar i gruset? Jag ringde kompisarna på Konsumentverket som rekommenderade mig att gå tillbaka till försäljningsstället, i det här fallet Åhléns. Gick dit och fick alla pengarna tillbaka! Räckte till ett par nya skor och täckbyxor, fortfarande pengar kvar!
Exempel 2: I veckan skrev jag till Libero och berättade att deras nya blöja Active eller Sport eller vad den nu heter, tänkt för bäbisar som klättar i berg eller kör mountainbike, inte satt bra och dessutom släppte igenom kiss. (jaja, Lilla K är snart blöjfri, men ändå). Deras kundtjänst svarade trevligt och gav goda råd. Nästa vecka fick jag en massa prover på blöjor samt presentkort på Liberoprodukter.
Hmmm ... vad ska jag klaga på nästa gång? Kan man klaga på arbetskollegor och få dem utbytta? (ett skämt förstås, jag har världens bästa kollegor).

Olika trådar

2011-06-20T22:52:00.000+02:00

Jag har precis lagat en lampa. Utan att gå in på detaljer så var den gjord av en sorts plastremsor som smälte (!) av värme. Man borde väl gå tillbaka med en lampa som smälter av värme men jag orkade inte. Istället köpte jag en tjockare tråd på Panduro och skapade en ny lampa. Tog lite tid men blev rätt bra. Lilla K ville vara med såklart. Hon ville ha små snuttar av tråden hela tiden, vet inte riktigt vad hon skulle göra med dem. Hon ville bara ha dem. Hon kallade dem ledtrådar och slängde dem lite här och var. Så om nån letar efter ledtrådar så finns de här på Folkungagatan i Lilla K's och min lägenhet.

En poet

2011-06-09T17:11:00.000+02:00

Ibland döljer sig så mycket poesi i vanliga låttexter. Lars Winnerbäck skriver:

Stackars mannen med medaljer
som bara putsar sina minnen
han sitter tyst bland gammalt skrot
kan inte se för allt sot
att ingen sitter mittemot

Stackars hon som flyter med
som aldrig lärde sig ta sats
hon som ägna all sin tid
åt nåt hon inte ville bli
för det var bara där det fanns en plats

Stackars den som inte bry sig
stackars dom som aldrig tyr sig
till andra än sig själva
och stackars fåglarna i bur

Den här sången är längre ...

Saknad på systemet

2011-06-07T23:06:00.000+02:00

Vi är på väg till Systembolaget, jag ska köpa en flaska rött vin innan vi går hem för att laga mat. På vägen dit får Lilla K en tetrapak med juice, det är ju så "himla varmt" för att använda hennes uttryck. Hon dricker upp juicen på tre minuter och slänger iväg sugröret och den tomma förpackningen. Inne på systemet börjar hon gråta högt och hjärtskärande. Jag vet att hon är trött och hungrig. Det är lång kö, gråtandet fortsätter och jag börjar känna mig svettig. Mannen före oss i kön vänder sig om, han ser lite sliten ut, ögonen trötta, kinderna blodsprängda. Men han verkar uppriktigt bekymrad över de kvalfulla skriken och frågar Lilla K:
- Är du ledsen?
- Ja.
- Vad är du ledsen för då?
- Jag saknar ... (orden dränks av snyftningar)
- Vad saknar du?
- Jag saknar mitt sugrör.
Mannen ser inte fullt så medlidsam ut.

Källsortering

2011-06-06T09:52:00.001+02:00

Hemma efter en solig helg hos Lilla K's mormor och morfar i Bergslagen. Lilla K bestämde att skorna, oavsett väder, inte skulle användas alls under dessa dagar. Vi provade att skippa blöjan också, det gick riktigt bra, jag är mycket stolt över min dotter.
Men helgen bjöd också på utmaningar där den största för mig bestod i Källsorteringen. Om det hade funnits ett VM i källsortering skulle Lilla K's morföräldrar lätt ta sig till final. För mig som inbiten stockholmare som varken äger en kompost eller kan elda upp saker - annat än ofrivilligt - är detta fortfarande en djungel av regler mer komplicerad än den tyska grammatiken. Här följer en lista över det som jag trots allt tror mig ha uppfattat:

Återvinningsflaskor och pantburkar till förvaring i jordkällaren för senare transport till ICA.
Blöjor i järnkaminen i lagården
Tidningar till högen som ska användas för att elda i kaminen inne i boningshuset
Gamla barnmatsbrukar till glasåtervinningen. Ha! Trodde ni. De ska istället till mormors eget glasåtervinningsförråd i skafferiet.
Citronskal, brödsmulor och äggskal till komposten ute på tomten (tidigare hade Lilla K's mormor en maskodling under diskbänken där matrester skulle slängas.)
Plastpåsar, om de är hela, till lådan med plastpåsar. Givetvis ursköljda.
Fisk- och köttrester till katternas skål.

De saker som fortfarande är frågetecken för mig lät jag diskret ligga kvar på diskbänken, till exempel det där lilla folieöverdraget från öppade juicepaket. Eller plastpåsar som är sönder. Kanske ska de ligga i den mycket exklusiva Skräppåsen med sånt som faktiskt ska slängas. Men jag vågade inte chansa, det är ytterst få objekt som platsar där.
Nu hemma i Sofo känner jag en blanding av lättnad och skam över att jag lättvindigt slänger kaffesump rakt ner i hushållssoporna.

Glassmetoden

2011-05-24T11:16:00.003+02:00

Vi håller på med potträning. Med varierande resultat. Imorse kom Lilla K och jag överens om att när hon behövde kissa eller bajsa skulle hon säga till och så skulle pottas användas. Lilla K loooovade. Ingen blöja på alltså. Men plötsligt hörde jag från köket:
"Mamma, jag har kissat!"
"Men du sa ju att du skulle kissa på pottan?"
"Men jag gjorde inte det"
"Men vi sa ju att du skulle säga till och så skulle vi gå på pottan?"
"Ja, men jag gjorde inte det."
Hela stolen full med kiss. Själv stod hon och stampade glatt i det blöta så att det stänkte omkring i köket.
Blöja på. Men sen testade jag nåt nytt.
"Om du kissar på pottan så får du en glass!" (Trodde aldrig jag skulle sjunka så lågt.)
"Jag behöver kissa!"
"Nu med en gång?"
Ja, tydligen, för Lilla K står och drar i blöjan. Pottan plötsligt mycket intressant. Och minsann kissades det inte väldigt ordentligt denna gång! Nu sitter hon och smaskar på den utlovade glassen.

Någonstans

2011-05-22T12:54:00.005+02:00

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly.
Någonstans o någonstans har alla tågen gått
och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.

Erik Lindegren

Den är så vacker, Lindegrens dikt.

Ingen fin sång direkt

2011-05-19T23:35:00.000+02:00

Numera när vi åker tunnelbana ska Lilla K absolut sitta på eget säte. Inte i vagnen, ABSOLUT inte i mammas knä. Igår åkte vi ända till Hökarängen för vidare färd mot Sköndal och vännerna E och T. Jag såg hur Lilla K registrerade våra medpassagerare. Närmast oss satt en kille med säckiga jeans och lurar i öronen, kunde dock inte avgöra vad det var för musik han lyssnade på. Lite längre bort en tjej med glasögon, hon läste Metro. Lilla K försökte få kontakt med jeanskillen, men han verkade helt uppslukad av sin musik. Eller så ville han inte se. Detta utmanade henne och jag märkte hur hon försökte fånga hans uppmärksamhet. Hon pratade och tjoade, tittade åt hans håll, fnissade. Men inget hände. Han tittade inte ens på henne. Då drog hon på med det tunga artilleriet och började sjunga, först svagt, sedan högre och högre, tills hon nästan skrek: "Bajsa under sängen, kissa under bordet, prrrrrutta under bänken, rapa under stolen!" Och så om igen. Det fanns ingen chans att inte hennes sång trängde igeom hans hörlurar. Men han satt orörlig och stirrade rakt framför sig. Under hela färden rörde han inte en min och tittade inte en enda gång åt vårt håll. Jag skulle kalla det en uppvisning i självbehärskning. Lilla K, däremot, hade mycket roligt åt sin egen sång och var tvungen att avbryta sig för att skratta flera gånger.

MOHAHAHA

2011-05-18T13:23:00.000+02:00

Jag skulle vilja vara bra på nån obskyr sport, typ "kast med liten träsko" eller "gelebjörns-ätning". Sen när man är på fest så skulle man kunna som av en händelse föreslå en rolig lek, typ: "Ska vi kasta dina träskor eller se vem som får i sig flest gelébjörnar på tjugo minuter?" Och så utmanar man alla och slår vad om tusen spänn. Vad ingen vet är att man har tränat i åratal. MOHAHAHA! Så man vinner stort. Sen skulle man uppfattas som en underlig människa.

Sjuk igen!

2011-05-16T19:30:00.000+02:00

Det en finns här i vårt hushåll som mycket ofta är sjuk. Otaliga gånger har han hämtats med ambulans och lagts in på sjukhus. Så också idag. Här ses han ligga på båren, innan han åker iväg med ambulansen.
Lilla K : "Han är JÄTTEHUK! Han måste in i balansen."
Jag: "Vad är han för sjuk då?"
Lilla K: "Han har bubblor. Fullt med luft i magen"
Gissar att det är en vanlig åkomma hos clowner.

På engelska

2011-05-13T22:03:00.000+02:00

Lilla K's språkliga utveckling går stadigt framåt. Hon pratar mer och mer, fler ord, längre meningar. Och hon kan en massa sånger också! "Kan du den här?" säger hon. Och så sjunger hon Hoppe, hoppe hare eller Jag hamrar och spikar jag bygger min bil. Och jag säger: "Nej, mamma kan inte den, men DU kan den!". Och då svarar hon: "Jag kan bara den på engelska".

Resentment

2011-05-09T12:05:00.003+02:00

Råkade zappa fram till en talkshow med Carrie Fischer, skådespelerska och författare, tyvärr mest känd för att hon spelade prinsessan Leia i Star Wars (eller star wash, som min bror sa när han var liten) Denna mycket personliga talkshow, kryddad med svart humor där hon berättar om sin släkt, sitt liv och sin bipolära sjukdom är fantastisk. Den ligger på SVT play fram till 6 juni. Se den! Delar ett av hennes kloka ord, de kommer från en person med livserfarenhet och är således inte en klyscha: "Resentment is like drinking poison and waiting for the other person to die." ("Att hysa agg är som att dricka gift och vänta på att den andra personen ska dö.") Se showen här >>

Vespor och värme

2011-05-08T21:34:00.000+02:00

Gissa var de riktigt inbitna nysöderborna samlas en av årets första sommardagar? Jag ska ge er några ledtrådar:
Lattedrickare
Slitna caféer
Gravida magar
Rättvisemat
Sitta på marken
Batikkläder
Tatueringar
Friluftsloppis
Vespa-parad
Sola i underkläderna
Har ni gissat ännu? Precis, NYTORGET. Och som de söderbor vi är hamnade förstås även jag och Lilla K där. Jag försökte övertala henne att inte slänga av sig jackan hela tiden men hon hävdade att "Det är så himla varmt, man behöver inga kläder". Jag kände att hennes argument hade tyngd och lät henne gå utan jackan. Efter en glass slockande hon i vagnen och jag gick en promenad på söder, se bilder nedan.

Läkedom på burk

2011-05-06T22:51:00.000+02:00

Det här är en mycket fin salva, gjord på johannesörtsolja och bivax. Den är framställd på helt naturlig väg, utan konserveringsmedel eller tillsatser. Framställd i de västmanländska skogarna av Mammahelatidens mamma. Johannesörten har en god sårläkningsförmåga vilket gör den idealisk vid bland annat hudsprickor, frostskador, insektsbett och solsveda. Den som är intresserad av att köpa en burk kan höra av sig till mig.

Jag har precis varit på konferens

2011-05-05T23:43:00.002+02:00

Jag har just kommit hem från en tvådagarskonferens med jobbet. I min dröm - som jag säkert delar med vilken annan småbarnsmamma som helst som jobbar heltid - ska en konferens, förutom intressanta föredrag och möten med kollegor även innehålla god mat, gott kaffe och fullständig vila. Hinner man dessutom ägna nån timme på hotellets relaxavdelning är det fantastiskt.

Men redan vid incheckningen började problemen. Den lilla oklanderligt klädda - men ack så unga och - skulle det visa sig senare - oerfarna tjejen i receptionen kunde inte hitta min bokning. Hon började ivrigt knappra på tangenterna - kanske fanns min bokning på något fördolt ställe bland gästlistorna. Hon letade och letade. Tre gånger bad hon sina kollegor vid de andra diskarna om hjälp. "Hjälp mig", sa hon. Då kom de, stod bredvid henne i tre sekunder och pekade på nån ikon på skärmen, sen skyndade de tillbaka till sina skärmar för att checka in sina gäster.

Till slut tyckte jag synd om henne. "Det är ingen fara", sa jag "jag har inte bråttom". Fast inom mig kände jag att möjligheten att få ägna en timme på den efterlängtade relaxavdelningen krympte. Hon verkade dessutom inte lugnad, tittade bara skräckslaget på mig och sa: "Men det är lång kö EFTER dig!" Till slut, efter ytterligare trehundrafemtiosju knapptryckningar på tangentbordet kunde hon meddela att jag hade varit inbokad natten innan. Efter denna, för oss båda sorgliga insikt, svettades hon i trekvart (jag sympatisvettades) medan hon försökte ordna upp det hela och hitta ett ledigt rum åt mig. Det var verkligen inte lätt.

"Vi har ett fullt hotell här" sa hon med en bekymmersrynka i pannan.
Till slut hittade hon ett obokat rum. Jag sa att jag behövde betala rummet med faktura.
Hon stirrade upprört på mig. "Vad! Ska du inte betala kontant?"
"Nej, det ska vara faktura, det är jobbet som betalar."

Hon suckade. "Då behöver jag ett fakturaunderlag".

Något jag förstås inte hade.

Efter mycket diskussion kom vi överens om att jag skulle maila in ett fakturaunderlag dagen därpå, det kunde jag be någon på jobbet hjälpa mig med.

När jag äntligen hade fått nyckeln fanns det inte tid till annat än att åka upp till femte våningen, slänga in bagaget på rummet, som visade sig innehålla fyra sängplatser, och sedan genast skynda sig ner till konferensens festmiddag som hade samiskt tema. Jag var djuriskt hungrig, som de säger i Västerbotten, och slukade fisken med getoststuvade svartrötter, svartvinbärssåsen och en potatisklump utan att riktigt känna efter vad det smakade. Jag märkte bara att jag blev tung i kroppen.

När jag kom tillbaka till hotellrummet var jag så trött att jag bara orkade ligga i sängen och dricka Cola-Cola och äta en burk chips som jag hade hämtat från Minibaren. Jag orkade inte ens byta TV-kanal, utan fortsatte titta på en norsk kanal som visade Sprängaren med norska undertexter. Nästa morgon vaknade jag alldeles för sent, fick rusa ner i frukostmatsalen där jag insåg att svartrötterna med getost fortfarande låg som en klump i magen och hindrade mig från att äta stora mängder mat och att jag därför verkligen inte orkade vare sig pannkakor, dessertost eller bacon, utan fick hålla mig till min gamla vanliga frukost bestående av två skivor rostat bröd med ost och en stark kaffe.

Precis när jag skulle åka hem märkte jag att min kappa var försvunnen. Den hade jag glömt kvar i fyrabäddsrummet. Jag måste säga att den här konferensen var mycket stressande.

Fiskepudding

2011-04-28T22:13:00.000+02:00

Man ska inte lägga konstiga saker på bandet i kassan på ICA. Eller konstiga kombinationer. Typ njure och hallonsylt. Sju paket blöjor, en dajmstrut och lite strössel. Då tittar folk och undrar. Normal kombination är en bit oxfilé, fem-sex potatisar, ett salladshuvud och lite glass. Aha, tänker övriga kunder, trevligt fredagsmys på gång. Ikväll köpte jag fiskepudding. Inte fiskpudding eller fiskbullar.
F i s k e p u d d i n g. Från Norge. Och en zucchini. Bara de två sakerna la jag på bandet. Ett omaka par. Vad säger man om det? Själv säger jag att vi brukade äta det när vi var i fjällstugan i Norge när vi var små och att det faktiskt är gott. Hör ni det? Det är GOTT. Inte med zucchini förstås, jag vet inte varför jag köpte den.

Hur svårt kan det vara.

2011-04-27T23:45:00.004+02:00

En god kommunikation mellan två människor förutsätter såvitt jag kan förstå att man i första hand använder människans mest ursprungliga och naturliga kommunikationsmedel, nämligen talet. Detta går till på följande sätt:
A) Man tar sats från magen
B) Man öppnar munnen
C) Man formulerar med sin mun ord på ett språk som förstås av den man kommunicerar med
D) Man bygger meningar med valda språk

Ytterligare krävs att den man kommunicerar med finns inom hörbart avstånd, att denne har god hörsel, alternativt har satt på sin hörapparat. Ett sekundärt kommunikationsmedel är skriften, man kan då använda sig av vanligt pappersbrev, e-post eller sms. Detta kommunikationsmedel har både för- och nackdelar. Nyanser som till exempel ironi eller ett skämtsamt tonfall försvinner medan däremot ordalydelsen inte kan förvrängas i efterhand eftersom meddelandet kan sparas.

Jag har nu nyligen varit i kontakt med en person som använder sig av ett annat, för mig okänt, kommunikationsmedel. Jag kan inte berätta vilket, eftersom jag helt enkelt inte har uppfattat budskapet. Det kan tänkas att det medel som använts är telepati, osynlig skrift eller tecken i sand. Detta har gjort mig mycket irriterad. Jag vill att denna person ska straffas för detta tilltag eftersom det budskap som jag följaktligen inte lyckats uppfatta innebär stora förändringar för mig och ännu mer för Lilla K.

Vännen V

2011-04-25T22:39:00.000+02:00

En av mina bättre vänner är V. Kanske en av mina bästa faktiskt. När jag är med V känns livet lite lättare. Lite varmare. Jag tinar upp liksom, får lust att hitta på saker, planera.
Men många gånger har jag varit besviken på henne. Hon försvinner i perioder, utan förvarning. Nästan regelbundet så är hon bara borta. Jag vet inte var hon är och ännu mindre när hon kommer tillbaka. Hur ska man kunna lita på en sån vän? Man tycker att hon kunde lämna nån form av meddelande iallafall.
De perioder hon är borta blir mitt liv blir lite tristare. Det är som den där sången: "Ain't no sunshine when she's gone". Den här gången var hon borta i mer än ett år. Eller jag har inte räknat månaderna, men väldigt länge iallafall.
Och så nu i helgen så var hon tillbaks i stan igen, lika varm och översvallande som alltid. Och väntar sig att man ska komma henne till mötes. Jag vill fråga: Var har du varit all denna tid? Jag vill ha nån sorts förklaring. En liten hint. Men icke. V förväntar sig att vi ska ta vid där vi slutade, som om ingenting har hänt.
Jag fattar nu att det inte lönar sig att fråga. Jag får ta henne som hon är. Gå ut till Medis och dricka rosé i solskenet. Hoppa hage i Björns trädgård. Börja använda shorts. Sjunga med studenterna: "Glad såsom fågeln i morgonstunden hälsar jag våren i friska natur'n, lärkan mig svarar och trasten i lunden, Ärlan på åkern och orren i fur'n!" Hon är en av mina bästa vänner iallafall.

Påsk

2011-04-24T20:56:00.001+02:00

Fortfarande påsk men resan till Bergslagen och mormor och morfar är över. Lilla K fick gömma myror, springa barfota i gräset och klappa får. Gömma myror betyder att ställa en skål över en myra. Nu är den gömd! Stackars myra. Springa barfota i gräset betyder att mamma efter trettionde försöket att få på Lilla K gummistövlarna gav upp. Om det så skulle innbära att förkylningen förlängdes ytterligare en vecka så fick det vara värt det. Och klappa får betyder KUL! Där fanns några lamm också, ett av dem bara en dag gammalt men redan på benen. Lilla K begrep snabbt processen och sa: "De är alldeles NYFÖDDA! Å så söta de är. När de spricker så kommer lammen ut."

Nu åter hemma i mitt Sofo. Lilla K är nu hos sin pappa och mitt hjärta värker. Men samtidigt försöker jag intala mig att det är skönt att vila, pyssla, komma ikapp. Imorgon kommer vännen S på frukost.

Vi åker bort

2011-04-20T22:00:00.001+02:00

Ibland säger folk: "Våga fråga, det värsta som kan hända är ju att du får ett nej", Men det är ju det som är så HEMSKT. Det där nejet.
- Kan jag få löneförhöjning?
- Nej.
- Vill du gifta dig med mig?
- Nej.
- Kommer jag att bli frisk?
- Nej.
Hemskt, eller hur?

Nu är det snart storhelg och det är då agnarna skiljs från vetet. Fåren från getterna. De riktiga stockholmarna från de falska. De riktiga stockholmarna stannar kvar i sin hemstad. De falska åker iväg. Och om - mot förmodan - de riktiga stockholmarna skulle välja att åka iväg någonstans så säger de "Jag ska åka bort". Inte "Jag ska åka hem". Som nu i helgen till exempel, då ska Lilla K och jag åka BORT. Ända till mormor och morfar. Sen åker vi HEM till Stockholm igen. Till Sofo.

Deklarationskunskap saknas.

2011-04-16T23:16:00.000+02:00

Jag har i många år haft hjälp av den underbara redovisningskonsulten A. Nu har hon dessvärre lagt ner sin affärsverksamhet och jag står utan någon som hjälper mig att göra min deklaration. Tack och lov fick jag kontakt med en bra konsult som kunde sammanställa firmans räkenskaper. Men hur gör jag för att deklarera? Jag erkänner villigt att detta är min största okunskap. I övriga ämnen är jag mycket kunnig. Men deklarationskunskap. Nej. Saknas. Jag sänder nu en desperat bön ut i cyberrymden. Och kanske, kanske att en budbärare snart rimger på min dörr och säger: "Frukta icke. Jag har blivit sänd till dig för att sitta med när du deklarerar. Var vid gott mod och slå på datorn. Gå sedan in på skatteverkets webbplats och jag skall där vägleda dig steg för steg."

Ballongers dragningskraft

2011-04-16T21:52:00.000+02:00

En väldigt maxad dag på Skansen tillsammans med mormor och morfar! Vi gick in genom Hazeliusporten och tog Bergbanan upp. Morfar utlovade på ett ganska tidigt stadium en ballong och eftersom det passerade ballonger med barn i släptåg en gång i kvarten så hölls ämnet liksom aktuellt. Vid Bredablick anslöt morbror och kusin G, roligt! När Lilla K hade fått åka minibil, rida på dalahästar, titta på påfågel, vinka till björnar, älgar, renar och en massa andra djur och slutligen var halvvägs in i sömnens land närmade vi oss äntligen ballongerna. Då satte hon sig upp i vagnen - det här tillfället kunde hon inte missa! Hon valde en stor ljusblå katt som hon sen höll hårt i handen. Efter fem minuter somnade hon dock igen och jag knöt fast ballongen i vagnen och började hemfärden med ballongen flaxande omkring oss som en liten ljusblå zeppelinare. Den hade en stor påverkan på alla barn vi passerade. Det pekades, kommenterades, skrattades, gräts. Alltmedan Lilla K fortsatte att sova, ovetande om den uppståndelse vårt ekipage orsakade. Då och då tog vinden tag i ballongen och den studsade emot mig eller en förbipasserande. Nu hänger den tryggt bredvid Lilla K's säng.

Men lille Knut, han skrattar ut, bara när man säger ...

2011-04-11T20:41:00.001+02:00

Lilla K har ett nytt specialintresse. PRUTT och BAJS!! Vad jag minns skrattade jag åt detta när jag var omkring fem. Lilla K är två och ett halvt. Förhoppningen är att fasen inte håller på i ytterligare tre år. Hon har bland annat gjort om "Bä, bä vita lamm" till "Bä bä bajskorven". Och hon sjunger "Blinka lilla bajskorven". Idag satt vi och kollade lite på gamla disneysnuttar på Youtube. Jag gick ut nån minut, när jag kom tillbaka spelades detta klipp. Jag har absolut ingen aning om hur hon hade lyckats hitta den. (titta på egen risk!). Lilla K skrattade oavbrutet. Efteråt sa hon: "Så sa rumpona! Vilka rolia små jultomtar de va! De ä så rolit!"

Glömma kvar

2011-04-10T22:15:00.000+02:00

Idag övergav vi söder för några timmar och begav oss till Vasastan och Vasaparken. Vasaparkens lekplats är väldigt kul! Förutom gungor, klätterställningar och rutchbanor så finns där en sorts studsmattor. Det blev en underbart härlig dag med mycket klättra, springa och studsa i vårsolen. Lilla K alltså. Innan vi gick dit hade jag laddat med en latte med dubbel espresso från Mellqvists på Rörstrandsgatan. Jag insåg att jag inte var ett dugg originell. I vanliga fall brukar ju barnfamiljer glömma kvar nappar, vantar, mössor, nån bitring. Men i Vasaparken var det BARA lattemuggar som hade slängts och ställts på olika ställen. Lattemuggen på bilden har dock ingenting med oss att göra, för jag slängde min i en papperskorg mycket ordentligt. Eller jag minns inte riktigt. Jag vet iallafall att den plötsligt var borta.

Efterrätt. Om mamman själv får välja.

2011-04-08T23:57:00.000+02:00

Idag var jag på en hälsokontroll. Visade sig att alla värden var mycket bra. Inget kolesterol att tala om, nästan inga onda fetter, lagom puls, lagomt blodtryck. Jag hade till och med medelgod kondition. Men midjemåttet var "måttligt ökat". Sjuksköterskans råd var att jag skulle se till att få egna stunder för konditionsträning. Ja, för att åtgärda midjemåttet då. Därför tog jag en egen stund och gick en rask promenad i trekvart efter jobbet. Nu tar jag ytterligare en egen stund med en god efterrätt. Här får ni receptet helt gratis:

1. Lägg några skopor vaniljglass i en skål.

2. Värm frysta hallon i en kastrull tillsammans med lite socker.

3. Använd inte honung!

4. Häll de varma hallonen över glassen.

5. Bryt lite bitar av valnötter över. Klart!

Tyyyyst!

2011-04-07T22:43:00.000+02:00

Jag blir så irriterad på människor som tar av andras tid. Såna som till exempel ständigt och jämt kommer för sent. Vad ska jag göra medan jag står och väntar? Ingen aning. Fast ännu värre är folk som inte kan låta bli att prata i tid och otid. Som absolut inte kan få nog av sin egen röst. VARNING för människor som inleder sina anföranden med: "Ja, jag ska ju inte bli långrandig" eller "Jag tar det här helt kort". För helt kort blir det aldrig. Satt i ett arbetsmöte häromdagen, där den ena längeprataren efter den andra avlöste varandra. Ett inlägg som utlovades ta två minuter växte till tjugo minuter. Det är ett oskick. Ett riktigt oskick.
Nu tycker jag det verkar som om Lilla K har ärvt denna irritation. För ibland när jag pratar sätter hon fingret för munnen och hyssjar. Eller oftast är det när jag sjunger. TYYYYST säger hon. Då slutar jag sjunga.

Specialmetoden

2011-04-04T20:47:00.000+02:00

Idag har det varit sol i Sofo. Lilla K och jag gick för omväxlings skull till Mariatorgets lekplats där vi ägnade en lång stund åt hennes favoritsysselsättning: Att gunga! Som en extra bonus uppenbarade sig en mycket god fe i form av en flicka på ungefär sju som frågade om hon fick gunga Lilla K. "Jag har en specialmetod som de flesta barn brukar gilla" hävdade hon. Okej, varför inte. Specialmetoden kan jag givetvis inte avslöja, då kommer alla att börja härma den och det kan ju hända att hon har något slags patent på den. Men Lilla K skrattade hela tiden. Efter det ville Lilla K ha en bulle och glad som jag var av solskenet så fick hon det, fast att det är emot Reglerna. Fast det visade sig att hon bara var ute efter pärlsockret på ovansidan. Sen gick vi till Björns trädgård och fortsatte leka. Just ja, vi såg tre kändisar också: Ruben Salmander, Petra Nordlund och Jenny Östergren. En lekte med barn i sandlådan, en var ute och joggade och en var på café. Men jag säger inte vem som gjorde vad.

Mormor

2011-04-02T22:52:00.000+02:00

Idag har jag träffat min mormor. Hon har numera sitt hem på ett vårdboende i Karlstad. Själva stället var lite opersonligt men personalen verkade snäll. Och hon hade en del egna saker i sitt rum som jag känner igen. Framförallt alla fotona med alla hennes barn, barnbarn och jag tror de flesta av barnbarnsbarnen. Det var ett jättefint möte. Jag är verkligen glad att jag gjorde denna resa med tåg från Stockholm till Karlstad och tillbaka igen. Är man nästan hundra år så är man minst sagt värd en tågresa på sju timmar.

Saker man inte ska säga

2011-03-31T23:12:00.001+02:00

En kollega glömde sin dagbok (eller var det anteckningsbok?) på mitt arbetsrum. Jag öppnade den i en halv sekund, såg handstilen och slog igen den igen. Skickade ett sms till henne där jag skrev: "Jag har hittat en turkos anteckningsbok i mitt rum - är det din?" Fick svar att ja, det var kollegans. Jag skrev: "Obs, jag har inte läst i den." Kom på efteråt att det är ungefär som att säga: "Jag hittade din plånbok. Obs, jag tog inga pengar ur den". Bara att säga det verkar misstänkt. Vaddå, hade du TÄNKT ta pengar ur den? BRUKAR du läsa andras dagböcker? "Hej, jag hittade din nyckelknippa. Obs, jag gick inte till låssmeden och lät göra en kopia för att senare kunna bryta mig in hos dig."

När pappan köper kläder

2011-03-27T15:42:00.001+02:00

Lilla K's pappa har varit på Thailandsresa. Där passade han på att utöka Lilla K's garderob. Så här ser kläderna ut när pappan själv får välja. Den som kan räkna ut hur många rosetter som ryms i denna bild vinner en glass hemma hos Mammahelatiden och Lilla K.

Det matchar inte

2011-03-25T23:14:00.002+01:00

Kolla på den här lägenheten. Den kostar 51.500.000 kronor. Femtioenmiljonerfemhundratusen alltså. Man tycker att de kunde ha inrett den lite snyggare. Kostat på sig en heminredare. INTE Martin Timell. Men nån. Svulstigt och pråligt och en salig blandning av tyger och träslag. Och så mitt i alltihopa en sångbok med Stevie Wonder-låtar. Mitt bland de antika möblerna sitter nån och sjunger "I just called to say I löööööv you!" Det är ingen stil på rikt folk nuförtiden.

Just one stomach flu

2011-03-25T20:43:00.002+01:00

Nu börjar jag verkligen tröttna på det här. Eller som Lilla K uttrycker det: "Vi e jättehuka". Man kan se det positivt förstås. Säga som Emelie i Djävulen bär Prada: "I'm just one stomach flu away from my goal weight." Vännen S förbarmade sig och kom hit med en tröstkasse. Utan att stiga över tröskeln och det kan jag verkligen förstå - maginfluensa är smittsamt som bara den. Det var som i en gammaldags spionfilm. Telefonen ringer och en allvarsam röst meddelar: "Om fem minuter kommer det att ringa på din dörr. Vänta trettio sekunder innan du öppnar. Där finns paketet du väntar på." Vår hemlig-agent-utrustning bestod av blåbärssoppa, vaniljyoghurt, Tropicana blodapelsinjuice, Risifrutti, en coca-cola samt ett antal dvd-filmer. Det värsta är att Lilla K's moster också har drabbats av samma smitta och hon skulle ha rest till Island men resan fick bokas av. Undra just om det finns nån hemlig-agent-utrustning som kan hjälpa mot det?

Köttbullematchen

2011-03-22T17:13:00.000+01:00

Idag är Lilla K sjuk igen. Bubblor i magen, lös i magen, ont i magen. Och så vidare. Stackars Lilla K. Så vi är hemma och bara är. Men en liten tur tog vi iallafall. Ut i solen och in på biblioteket. Vi lånade Pricken, Vem ska trösta knyttet, Nalle Brunos Vinter samt Elmer och flodhästarna. Pricken och Knyttet är två säkra kort. De andra två vet jag ingenting om. Det är alltid lite skrämmande med barnböcker för de kan innehålla vad som helst. Som till exempel Köttbullematchen som det - till min oerhörda lättnad - var dags att lämna tillbaka. Jag är så trött på den att jag inte ens orkar gå in på vad den handlar om. Eller okej, jag ska gå in på vad den handlar om. "Det är match på Råvalla Stadion i Bordsunda. Köttfärsens IK möter Idrottsklubben Makaronerna". Sen följer ett tjugosex sidor långt fotbollsreferat med enda skillnaden att spelarna är ätbara. Sådärja, nu har jag varnat er. Fast Lilla K gillade den. Nu säger hon "Sassa brassa mandelmassa, vi vill höra näten prassla!" Eller hon säger ungefär det.

Brunch

2011-03-20T20:54:00.004+01:00

Idag var vi hembjudna på brunch hos moster i fina Vasastan. Moster har ett personligt och trevligt hem, långt ifrån ljust och fräscht. Eller det är ljust och fräscht i dess bokstavliga betydelse förstås. Men det är inte vitt, vitt, vitt och fräääeescht.
Det är nåt visst med brunch. Frukost tycker jag är dagens mysigaste måltid. Och eftersom brunch är en förlängning och maximering av frukost så kan det inte bli annat än övermysigt. Har någon dessutom ansträngt sig och gjort pancakes. Ja, vad kan jag säga? Fler bruncher åt folket!
Senare på dagen fick vi fint middagsbesök här hemma. Lilla E, något äldre än Lilla K, men bestående av samma skrot och korn, gästade oss. Eftersom maktbalansen dem emellan inte var helt självklar (båda ville bestämma helt enkelt) så gnisslade det lite i maskerineriet till en början. Men det löste sig tack vare det gemensamma intresset för studsbollar. Nu hör jag hur Lilla K ligger och sjunger en välkänd melodi som vanligtvis framförs av tre individer med samarbetsproblem. Vill ni veta vilken? Lyssna här >>

När jag blir liten

2011-03-19T22:16:00.000+01:00

Lilla K är väldigt förtjust i söta hundar och bäbisar. I kategorin bäbisar ingår alla barn som är upp till två år gamla. I kategorin söta hundar ingår alla hundar. När hon ser en alldeles särskilt söt hund säger hon "Ååååå! En sån ska jag också ha när jag blir liten!"

Livrustkammaren

2011-03-19T22:12:00.002+01:00

En härlig dag. Hade lovat Lilla K lördagsbio, men så ringde moster och erbjöd sällskap tillsammans med kusin G. Klart vi nappade! Plan A var att åka skridskor i Kungsträdgården. Jag hade på känn att isen kanske inte skulle vara det den en gång varit. Och det var den inte heller, den var inte alls. Där fanns bara en grusplan. Nåväl, vi tänkte om och gick till Livrustkammaren. Vilken höjdare! Och vad snälla de är som har tänkt på alla barn - på övervåningen fanns två stora rum där man kunde prova riddarkläder, leka med prinsesslott, rita, springa, hoppa, krypa ... Lilla K och kusin G var mycket entusiastiska! När det var som mest livat kände jag en bekant lukt och frågade Lilla K om vi behövde byta blöja. "Jag har inte tid att bajsa" blev svaret. Som den luttrade mamma jag är gick jag inte på den lögnen. Utflykten avslutades hemma hos kusin G, där vi fick semlor. Som sagt, en härlig dag.

Äta upp sina ungar

2011-03-18T14:15:00.001+01:00

En som heter Sigurd Vedal har lanserat en sajt i Sverige som riktar sig till gifta eller sambos som vill vara otrogna mot sin partner. Sajten har fått mycket kritik. Samtdigt har den redan fått många användare, tydligen mest män. Hela konceptet går ut på man ska lura sin partner. Förutom att det finns en massa tips på sajten om hur man lättast undgår upptäckt, försöker man försvara beteendet med att otrohet ju är en mycket naturlig del av djurs beteende. Då säger jag: Det finns djur som kickar ut de svaga ur flocken och det finns djur som äter upp sina ungar. Det finns spindelhonor som dödar hanarna efter parning. Å andra sidan så är det väl inte alldeles olikt det beteende man uppmanar till här. Låt oss släppa fram djuret inom oss, Sigurd!

Läs inte det här om du inte gillar maginfluensa

2011-03-16T20:01:00.000+01:00

Lilla K var sjuk för några veckor sedan. Det var någon sorts maginfluensa som varade i en och en halv dag. Jag var inte beredd först så det kom kräks lite här och var. Men när jag hade fattat vad som pågick var jag beredd med en hink varje gång. Den dagen minns Lilla K som om det var igår. I tisdags när vi kom till dagis frågade en av fröknarna henne: "Hur mår du idag då?" Hon fick ett allvarsamt uttryck i ansktet och svarade: "På morgonen kräktes jag i sängen och sen kräktes jag på golvet och sen kräktes jag i en burk."

Pott-tjatet

2011-03-16T19:49:00.000+01:00

Vi håller på med pott-träning. Inte "vi" förstås, utan Lilla K. Jag sätter henne oförtröttligt på pottan varje morgon precis efter Fåret Shaun men innan Charlie och Lola. Hon sätter sig inte helt frivilligt, man får lirka, "mamma kan läsa saga, du får ta med dina gummiankor, du behöver bara sitta en jätte-jätteliten stund" och så vidare. Men nån nytta måste det ha gjort för idag när hon satt och åt hamburgare med sin pappa och plötsligt blev röd i ansiktet och pappan frågade: "Vad röd du blev i ansiktet, bajsar du?" så svarade hon: "Ja. Och jag tänker på min mamma också." Fast jag vet inte, hon kanske tänkte att det är tur att mamma inte är här så att man slipper det där evinnerliga tjatat om pottan.